En kartas «vita fläckar» har ofta förknippats med kunskapens gränser. På det konceptuella verktyg som en karta utgör markerar det vita och tomma i denna förståelse en plats eller del av världen som förnuftet, med alla dess olika tekniker och anspråk, ännu inte kan nå eller inrymma (eller inte ännu förmår förmedla i kartans visuella språk). Därmed implicerar tänkandet om kartans vita fläckar ofta ett slags teleologi, en progressiv princip där det vita är det som inte ännu kartlagts. Förnuftet blir det som fyller eller ska fylla det tomma.

Sådana förståelser av kartografiska praktiker och deras funktioner i historiska processer är dock i hög grad missledande. Kartografi kan förstås också generera tomrum, utradera kunskap och fylla olika ändamål och intressen; dess principer för utformning, inkludering och utelämning är historiskt betingade och avhängiga bland annat politiska, ekonomiska och epistemiska föreställningar. Idéhistorikern Petter Hellströms forskningsprojekt «Afrikas vita fläckar» utgör ett högaktuellt exempel på den tradition av kritisk kartografihistoria som behandlar kartors och karteringars kulturella ocg politiska villkor samt maktdimensioner. Hellström är forskare vid Uppsala universitet. I sitt projekt undersöker han hur stora mängder information om den afrikanska kontinenten försvann från europeiska kartor under 1700-talet.

Hellström intervjuas här av Arr-redaktionens Taran Palmstrøm Fenn och Viktor Andersson om projektets utgångspunkter, framåtskridande och relevans. Hellström, som tidigare har forskat på hur släktträd användes för att visualisera kunskap inom olika akademiska fält i den moderna vetenskapens tidiga utveckling, berättar också hur han kom att intressera sig för kartografi.

Redaktionen: Ska vi inleda med en blick på de kartor över den afrikanska kontinenten som du intresserat dig för? Det är ju några iögonfallande skillnader mellan dem – i den senare är stora delar av Afrika tömda på kartografisk information. Vad är det här för kartor?

Petter: För att ge en bild av fenomenet som jag undersöker har jag valt ut tre europeiska kartor över Afrika, som på många sätt är jämförbara men ändå väldigt olika: Nicolas Sansons Afrique, från 1650 (fig. 1), Guillaume Delisles Afrique, från 1700 (fig. 2), och Jean-Baptiste d’Anvilles Afrique, från 1749 (fig. 3). I samtliga fall handlar det om kontinentala översiktskartor producerade av franska geografer, som ansågs och fortfarande anses ha varit bland de mest framstående i sin respektive generation. Alla arbetade på olika sätt åt det franska kungahuset och kunde titulera sig som kunglig geograf, eller géographe du Roi. Alla tre var verksamma i Paris.

Trots dessa likheter ser kartorna väldigt olika ut. Den mest slående skillnaden är att kontinentens inre blir allt tommare. Kusterna på d’Anvilles karta är relativt detaljerade och hans karta ger också utförlig information vad gäller ett antal väl avgränsade regioner. Men i övrigt är kontinenten nästan tom, eller vit. Om man placerar de tre kartorna invid varandra är utvecklingen slående: stora delar av Afrikas inre har «avkarterats», för att använda den analytiska term som jag nyttjar i projektet. Vid en snabb anblick kan man därför få intrycket av att européernas geografiska kunskaper om Afrika har minskat under den här perioden, trots att det snarare var tvärtom.

Redaktionen: Kan du berätta mer om vad det är du undersöker med denna kartografi inom ramen för ditt forskningsprojekt?

Petter: För att förklara vad jag undersöker måste man nog börja med att säga något om Afrikas vita fläckar. I början av 1800-talet, när de europeiska kolonialmakterna hade förlorat eller höll på att tappa greppet om sina besittningar i Amerika, började man på allvar att intressera sig för Afrika. På den tiden hade nästan alla europeiska kartor så kallade «vita fläckar», eller blank spaces, som täckte stora delar av Afrikas inre. Ett välkänt exempel på det här fenomenet är Aaron Arrowsmiths Africa, som trycktes i London 1802 (fig. 4). De vita fläckarna på européernas kartor var inte vita på samma sätt som andra fält på deras kartor kunde vara blåa eller gröna. De var vita för att papperet som kartorna trycktes på var vitt. Fläckarna hade avsiktligt lämnats tomma – eller «okarterade» – för att representera okända eller obekanta regioner. Många kartografer underströk budskapet genom att uttryckligen skriva ut att området var «okänt» och «outforskat». Vilket förstås betydde att området var outforskat av européer.

Dessa vita fläckar är ett välkänt fenomen bland historiker, och det finns en ganska omfattande litteratur som behandlar de mer eller mindre tomma europeiska kartorna och hur de påverkade européers uppfattningar om Afrika. På det mest uppenbara planet bidrog de vita fläckarna till att osynliggöra Afrikas befolkning, afrikanernas kunskaper om kontinentens geografi och existensen av en inhemsk social organisation. I såväl vetenskapliga som skönlitterära texter från den här perioden framgår det tydligt att de så kallade «inre delarna» av Afrika uppfattades som en outforskad värld, redo att upptäckas och erövras. En del talade till och med om Afrikas inre som om det verkligen var mer eller mindre tomt: de vita fläckarna tycks ha påverkat deras uppfattningar så till den grad att de trodde att kartornas vita fläckar på något sätt speglade territoriet.

Med det sagt handlar inte mitt projekt om de vita fläckarnas betydelse för 1800-talet upptäcktsresor och erövringar. Det finns andra som har skrivit utmärkta studier om det. Istället försöker jag förstå de vita fläckarnas tillblivelse, som på många sätt är paradoxal. Under samma period som européernas kartor över Afrika blev allt tommare, blev nämligen deras kartor över andra delar av världen allt mer kompletta. Under 1700-talet fanns det fortfarande kvar stora vita fläckar på kartor över Amerika och Australien. Men samtidigt som de vita fläckarna gradvis försvinner i Amerika och Australien växer de i Afrika.

Redaktionen: Vilka var de centrala aktörerna bakom förändringarna inom kartografin på 1700-talet?

Petter: Det verkar som om de mest inflytelserika aktörerna bakom den här utvecklingen var ett litet antal geografer verksamma i Paris under 1700-talets första hälft, inklusive d’Anville och Delisle som jag redan nämnt. Sättet som de här geograferna reformerade Afrikas karta tycks i alla fall ha fått ett enormt genomslag under 1700-talet, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. I början av 1700-talet fanns inga vita fläckar på europeiska kartor över Afrika. Men mot slutet av samma århundrade var Afrikas inre mer eller mindre tömt på geografisk information.

Redaktionen: Vad var reaktionerna på dessa nya kartor över Afrika? Och vad hände med de tidigare kartorna? Förblev de i bruk parallellt med de nya?

Petter: Det är förstås svårt att slå fast hur kartorna togs emot, uppfattades och användes. Källmaterialet är ganska begränsat. Men utifrån det som finns bevarat i skrift tycks mottagandet ha varit mycket positivt. Man framhåller särskilt de vita fläckarna, som man uppfattar som ett bevis på att kartografin har blivit mer vetenskaplig, och som ett slags garanti för att det som finns kvar på kartan faktiskt är korrekt. Det här är intressant inte minst för att det bryter med ett tidigare sätt att läsa kartor. Under tidigmodern tid litar man nämligen inte på kartan. Man vet att informationen är bristfällig och att mycket av det som finns representerat är ungefärligt eller till och med hypotetiskt. Tidigmoderna läsare tycks ha haft ett mer kritiskt förhållningssätt till kartor än vi har idag, när en miss i Google Maps kan få oss att ta en väg som i själva verket inte är framkomlig. Vilket händer mig titt som titt, godtrogen som jag är.

Hursomhelst. När d’Anville gör reklam för sin nya karta över Afrika, i tidskriften Mercure de France år 1750, så förespråkar han ett nytt förhållningssätt till kartor. Han medger att hans karta är tommare, «mer naken», än andra kartor över Afrika, men påstår att det beror på att han har avstått från att kartera det som inte är ordentligt känt eftersom det kan «skapa falska idéer i huvudet på de som inte hämtar sina geografiska kunskaper från de källor från vilka den flödar», alltså personer som inte kan lika mycket om geografi som honom. Han vill med andra ord att man ska kunna lita på hans karta.

Andra geografer, vetenskapsmän och filosofer tycks ha tagit efter d’Anvilles uppfattning att tommare kartor var bättre. Exempelvis påstod matematikern och filosofen Nicolas de Condorcet att de «de stora vita fläckarna» på d’Anville karta över Afrika inte bara gjorde det tydligt hur mycket som var okänt och återstod att upptäcka, utan att de även vittnade om den precision med vilket d’Anville hade fyllt i resten av kartan. Historikern Bon-Joseph Dacier uttryckte sig på ett liknande sätt när han förklarade att «de stora tomma fläckarna» på d’Anvilles karta över Afrika samtidigt markerade den geografiska kunskapens gränser och vittnade om d’Anvilles «rigorösa precision». Uppfattningen att Afrikas vita fläckar var ett resultat av att d’Anville och ett antal andra upplysningsgeografer rensade bort undermålig information blev allmänt spridd under 1800-talet. Den är fortfarande den dominerande förklaringsmodellen, även i forskningslitteraturen.

Redaktionen: Varför sker den här rensningen av kartan på 1700-talet? Vilka kontexter och historiska processer är viktiga att analysera för att förstå denna förändring?

Petter: Det här är en extremt intressant fråga, som det tyvärr är väldigt svårt att svara på. Traditionellt har förändringen framställts som ett närmast organiskt resultat av samtidens rationella anda. Upplysningstidens ideal är tveklöst närvarande när sjuttonhundratalsgeograferna torgför sig själva och sitt arbete, men om man studerar kartorna noga är det helt enkelt svårt att finna belägg för de återkommande påståendena om att tveksam information försvann samtidigt som den information som fanns kvar var mer pålitlig. D’Anville ritade exempelvis ut en mängd städer, floder och berg i Nordafrikas inre med hänvisning till grekiska och arabiska geografer, som varit döda i århundraden eller till och med årtusenden, och som inte själva hade besökt regionen utan som förlitade sig på hörsägen. Vilket rimmar illa med principen att enbart representera det som man kan vara helt säker på.

Osäkerheten och misstagen försvinner alltså inte under 1700-talet. Däremot försvinner afrikanerna i mycket stor grad. Deras länder och städer försvinner, liksom de namn som de har gett till det landskap som omger dem. Utifrån de europeiska geografernas perspektiv handlade det förstås om att man var osäker på de rapporter som kom från Afrikas inre, och som i många fall hade förmedlats av afrikaner. En betydande del av den informationen försvann. Men samtidigt valde alltså d’Anville att behålla eller till och med återinföra en mängd information om kontinentens inre, som kom från grekiska och arabiska geografer. Här tror jag att det är viktigt att ställa den naiva frågan om varför europeiska geografer litade på vissa människor, men inte på andra. Jag vill understryka att jag inte menar det som en retorisk fråga med ett självklart svar, utan jag menar det verkligen som en fråga.

Redaktionen: Kan du beskriva den afrikanska kontinentens plats i kartografins historia mer generellt?

Petter: Afrika har haft en självklar plats i den västerländska geografin åtminstone sedan antiken. Faktum är att dagens Nordafrika fanns med på kartorna långt innan Skandinavien dök upp som en ö i havet norr om Europa, och det förhållandet kanske inte är så oväntat med tanke på att många av antikens geografer var nordafrikaner, inklusive antikens mest kände geograf Claudius Ptolemaios, som levde och verkade i Egypten. Under medeltiden och fram till upptäckten av Amerika föreställde man sig i allmänhet att den bebodda världen, känd som oikoumene, hade tre delar, nämligen Europa, Asien och Afrika. Under 1400-talet började portugiserna segla söderut längsmed Afrikas västkust, och mot slutet av samma århundrade hade de rundat kontinenten och tagit sig sjövägen till Indien.

Européernas förhållande till Afrika förblev i huvudsak maritimt även under de följande århundradena. Man seglade längsmed kusterna och i viss mån uppåt floderna, man etablerade befästa hamnar och använde dem för att försöka dominera inlandet. Ett litet antal européer – främst missionärer – gav sig av inåt land, samlade information och lyckades i enstaka fall omvända lokala makthavare. Men de många försöken att slå sig in militärt misslyckades i de flesta fall. Istället förskansade man sig längsmed kusterna och väntade där på lokala bundsförvanter, som kom till de europeiska forten för att sälja slavar eller handla med andra varor. Såvitt jag kan bedöma är det också genom dessa kontakter som man får merparten av sina kunskaper om kontinentens inre, särskilt vad gäller Afrika söder om Sahara. Vad gäller Nordafrika tycks man snarare ha förlitat sig på grekiska och arabiska geografer. Etiopien är ett särfall. På grund av kristendomens starka ställning i landet hade européerna skickat dit högutbildade missionärer, som kom hem med avgörande information. Etiopiska sändebud hade också besökt Europa.

Det är först under 1800-talet som européerna börjar utforska Afrikas inland i någon mer betydande omfattning. Framväxten av Afrikas moderna karta sker i stort sett parallellt med de europeiska erövringarna, och är nära kopplad till militära, administrativa och ekonomiska behov.

Redaktionen: I forskningsprojektet undersöker du kunskapspraktiker knutna till utformningen av kartor över Afrika, alltså hur kartorna utformades och tillverkades. Vilka skillnader och eventuella likheter råder mellan 1600-talets kartografiska praktiker och de från 1700-talet, där centrala Afrika i stor grad har rensats på kartografisk information?

Petter: 1700-talet var en period av betydande tekniska landvinningar och metodologiska förändringar inom både geografi och kartografi. Exempelvis utvecklades mer exakta instrument och metoder för lantmäteri, vilket kraftigt förbättrade precisionen vad gäller de delar av Europa, Amerika och Indien som karterades enligt de nya metoderna. Men det är svårt att se att det här ska ha påverkat europeiska kartor över Afrika i någon betydande grad. De tekniska landvinningarna till trots tycks d’Anville ha arbetat på ungefär samma sätt som Sanson, trots att ett århundrade skilde dem åt. Ingen av dem tycks exempelvis ha känt någon lockelse att själv ge sig ut och mäta något. Istället satt de framför sina ritbord i Paris. De korresponderade, samlade in och bearbetade stora mängder information i form av tryckta och otryckta kartor, böcker och rapporter – jobbet gick till stor del ut på att jämföra och värdera olika källor. På många sätt tror jag att en nutida historiker skulle ha lättare att identifiera sig med deras arbetssätt än en nutida geograf.

Redaktionen: Vi hör gärna mer om ditt engagemang: vad gjorde dig engagerad i kartografins historia och de vita fläckarna på kartor över Afrika? Och varför ser du detta som viktiga ämnen att utforska och att intervenera i?

Petter: Kartor och särskilt historiska kartor har alltid fascinerat mig. På det mest uppenbara planet är kartor praktiska hjälpmedel, som hjälper oss att orientera oss i världen. Men kartor är också tolkningar av den värld vi lever i: de säger inte bara något om det som avbildas, utan de säger också något om den tid och det samhälle som frambringar dem. Exempelvis tror jag inte att det är en slump att Afrikas karta förändras just under 1700-talet, samtidigt som den transatlantiska slavhandeln når rekordnivåer, övertygelsen att alla människor är skapade i Guds avbild utmanas och den vetenskapliga rasismen börjar ta form. Kan det vara en slump att alla tecken på inhemsk civilisation och inhemsk politisk organisering försvinner från den del av Västafrika som under den här perioden kallades för «Slavkusten», och varifrån mer än en miljon människor beräknas ha förts ombord på europeiska slavskepp under perioden fram till och med 1750? Jag säger inte att det finns några enkla samband mellan det ena och det andra och jag har ingen anledning att tro att d’Anville eller någon annan geograf under den här tiden hade som mål att rättfärdiga den transatlantiska slavhandeln, men jag tror att det finns något slags samband. Jag vill gärna förstå det sambandet lite bättre.

Redaktionen: Vi blir nyfikna på hur det här yttrar sig för dig teoretiskt och analytiskt – vilka perspektiv ansluter du dig till historiografiskt, och vilka vänder du dig ifrån, så att säga?

Petter: Ända sedan 1700-talet har historiker förklarat uppkomsten av Afrikas vita fläckar som ett resultat av abstrakta storheter som upplysningen eller den moderna vetenskapens födelse. Man har beskrivit utvecklingen som rimlig, förväntad eller till och med oundviklig. Självklart tror även jag att vi behöver bli påminda om att allt detta hände under en annan tid, där andra sätt att tänka, känna och handla var eller blev möjliga. Men jag tror inte att sådana kontextualiseringar är tillräckliga för att förklara enskilda aktörers agerande. Varken upplysningen eller moderniteten – eller för den delen rasismen eller imperialismen – kan förklara uppkomsten av Afrikas vita fläckar. Det är något mer komplext som händer. Något mer dynamiskt.

Det gäller inte minst dynamiken mellan upplevd okunskap och de olika sätt som den historiskt har representerats på kartor. Vi har lärt oss att läsa ut tomma eller vita fläckar som outforskade eller okända territorier – men vita fläckar kan betyda olika saker beroende på vilken typ av karta det handlar om, samtidigt som det har funnits andra sätt att representera okunskap. Jag tror inte heller att det var oundvikligt att europeiska geografer skulle välja bort vissa kategorier av information till förmån för ingenting alls. Men det hände. För att förstå varför det hände försöker jag förstå de geografer som genomdrev reformen, på vilka sätt och på vilka grunder de använde eller inte använde sig av den information som de faktiskt hade tillgång till. Jag använder mig av den analytiska termen unmapping för att understryka det handlingsutrymme som mina aktörer trots allt hade. Det är en sak att lämna en del av kartan vit för att information om detta område är oviktig i sammanhanget, för att man saknar information eller för att alla andra lämnat området vitt och det därför framstår som självklart. Det är något helt annat att medvetet välja bort all tillgänglig information om ett område, trots att andra geografer som har haft tillgång till samma information har valt att använda den. Det är det senare fenomenet som jag kallar för unmapping. Vita fläckar och unmapping är alltså inte samma sak, men unmapping kan leda till vita fläckar om kartografen inte väljer att ersätta den geografiska informationen med något annat, som exempelvis en bild eller en textruta.

Redaktionen: Finns det några samtida exempel på den här sortens kartografisk rensning eller utelämnande av information?

Petter: Det finns otaliga exempel på kartografiskt osynliggörande och kartografisk radering, både historiskt och i nutid. Många exempel är mer eller mindre oskyldiga. Men vill man ha ett exempel där konsekvenserna är mer påtagliga kan man ta de ockuperade palestinska områdena, där kart- och navigationstjänster som Google Maps och Waze i många fall utelämnar palestinska samhällen och vägar och istället hänvisar användare till de israeliska bosättarnas vägar. Det här innebär inte bara att palestinierna i viss mån blir osynliggjorda i sitt eget land, utan det innebär också att tjänsterna inte fungerar för dem. Exempelvis kan de här tjänsterna föreslå att man ska en genväg genom Israel för att ta sig mellan två platser inom Västbanken, vilket förstås är omöjligt för palestinska användare – det är bara bosättarna som obehindrat kan åka fram och tillbaka över gränsen. Men även inom Västbanken uppmanas användare att ta bosättarnas vägar, eftersom de i allmänhet är i bättre skick och mer framkomliga. Problemet är bara att Israel har infört ett system med åtskilda vägar för olika folkgrupper – och de bättre vägarna är bara tillgängliga för israeler. Det är anmärkningsvärt i sammanhanget att Waze, som numera ägs av Google, ursprungligen utvecklades av agenter från den israeliska underrättelsetjänsten. Men Google Maps är inte utvecklat av israeler och fungerar ändå på samma sätt. En mindre konspiratorisk tolkning är därför att man inte medvetet har försökt osynliggöra eller diskriminera palestinierna, utan att det snarare är marknadens osynliga hand som styr utvecklingen: israeliska bosättare och västerländska turister på väg till Betlehem eller Döda havet är säkert viktigare kundgrupper för de här bolagen än fattiga människor som lever under militär ockupation.^[1]

Redaktionen: Avslutningsvis, hur ser vägen framåt ut för projektet, vilka är förhoppningarna, svårigheterna?

Petter: Hittills har det varit väldigt kul att jobba med det här projektet. Frågorna jag undersöker är stimulerande, och jag har förmånen att få samarbeta med ett stort antal duktiga forskare och andra experter, både i Sverige och utomlands. I början av sommaren (2024) arrangerade vi exempelvis en internationell workshop på Franska nationalbiblioteket i Paris och vi räknar med en uppföljning nästa år – då med deltagande av en grupp etiopiska historiker. Intresset för projektet har över huvud taget varit stort, både inom och utanför akademin. Som vanligt är den stora utmaningen att hitta tillräckligt med tid i luckorna mellan undervisning, möten och e-posthantering. En hemlig dröm som jag inte vill avslöja för någon är att så småningom skriva en bok i ämnet.

Not: Forskningsprojektet «Afrikas vita fläckar: Hur upplysningens geografer rensade kartan» finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.^[2] Projektets första artikel, «A New New World: Unmapping Africa in the Age of Reason», förväntas vara ute när denna intervju trycks.^[3] En tidigare intervju med Petter Hellström finns tillgänglig på Sveriges Radios hemsida, under rubriken «Kartorna formade vår världsbild».^[4]