Christopher Hansteens betydelse inom norsk vetenskapshistoria bestämdes inte minst av att hans karriär sammanföll med den moderna norska statens födelse. Han blev lektor i tillämpad matematik vid det nystartade universitetet i Christiania samma år som unionen med Sverige kom till och kort därefter professor. Universitetet hade en viktig roll för skapandet av en nationell identitet och i det sammanhanget måste Hansteens verksamhet delvis förstås, även om hans forskning paradoxalt nog kunde bedrivas främst tack vare stöd av den från Frankrike importerade tronföljaren Karl Johan. Universitetet i Christiania dominerades av jurister och humanister; Hansteens professur ansågs inte tillhöra de ideologiskt eller kulturellt viktiga. Men tack vare att hans forskning var internationellt orienterad bidrog han, som Vidar Enebakk påpekar i sin nya biografi, till att sätta Norge och norsk vetenskap på världskartan. Under en lång och framgångsrik karriär gjorde Hansteen viktiga insatser inom främst geofysik och polarforskning (genom en expedition till Sibirien). Dessa discipliner existerade visserligen inte under Hansteens tid. Han var astronom och hans viktigaste arbeten handlade om geomagnetismen, liksom övrig geofysik en del av astronomin fram till 1830-talet och delvis även senare. Han initierade en norsk vetenskaplig profilering som förebådade senare insatser av till exempel Kristian Birkeland och Fridtjof Nansen.
Enebakks biografi är på sätt och vis ett projekt i linje med det tidiga norska nationsbyggandet. Det handlar om ett slags återupprättelse av den tidens norska naturvetenskap och av Hansteen själv. Och precis som Hansteen gjorde integrerar biografin tidig norsk forskning med den internationella vetenskapen. Hansteen fick under 1820- och 1830-talen en framstående ställning på det jordmagnetiska området vilket under dessa decennier gick från att ha varit en mindre del av det astronomiska fältet till att bli en högteknologisk internationell rörelse – i England kallad «the Magnetic Crusade». Men Hansteens teori att det jordmagnetiska fältet har fyra snarare än två poler har senare kommit att uppfattas som felaktig. Hans främsta vetenskapliga insats har därför tidvis setts som en pinsamhet vilket Enebakk vill ändra på. Saken diskuteras i bokens inledning och de avslutande kapitlen och ramar därför in hela biografin. «Jeg vil», skriver han på s. 9, «hevde at den etablerte forestillingen om Hansteen er misvisende». Mot slutet sägs samtidigt att det historiskt sett inte är «så viktig om Hansteen tok feil eller ikke» (s. 376). Mellan dessa påståenden utspelar sig vad Enebakk helt riktigt kallar en forskarbiografi. Den är vetenskapligt mycket väl underbyggd; detaljerad men också ordentligt kontextualiserad. Dessutom är den välskriven och ovanligt rikt och vackert illustrerad. Enebakk lyckas verkligen visa att Hansteens viktigaste vetenskapliga insats inte var ett misslyckande och att frågan om han hade rätt eller fel är fel ställd.
Så varför är en biografi om just Hansteen vetenskapligt motiverad? Biografigenren har ofta betraktats som suspekt inom historieforskningen. De många biografier som historiker ändå skriver ger ofta mer information än man vill ha och saknar ofta analytisk skärpa. Detta beror inte sällan på att biografierna förlorar sig i privatlivets detaljer. I den fällan faller inte Enebakk. Men varför en forskarbiografi? Ger en sådan vetenskapshistoriskt relevant kunskap? Jag tror inte Enebakk säger det rakt ut, men hans approach till genren innebär att Hansteen används som ett prisma för att skärskåda norsk och i viss mån internationell naturvetenskap under övergången från den tidigmoderna perioden till romantikens, nationalismens, och den koloniala och ekonomiska expansionens 1800-tal. Boken förmedlar stora sjok allmän kunskap om framför allt de geofysiska vetenskapernas utveckling – inklusive deras kulturella, ekonomiska och materiella omständigheter – före, under och i viss mån efter Hansteens tid. Den är så pass tillgänglig och så välskriven att den fungerar som en populärvetenskaplig översikt på sitt område samtidigt som den är ett viktigt bidrag till den vetenskapshistoriska forskningen. Boken är ett ovanligt exempel på hur biografiformen samtidigt kan förmedla ny kunskap och göra den både historiskt relevant och tillgänglig.
Denna approach fungerar bland annat för att Hansteen på så många sätt är så typisk – för sin egen tid men särskilt i karriärens början också för en äldre period. Detta för att han så att säga fick börja från scratch som astronom. Fältet var inte akademiskt eller praktiskt etablerat i Norge; Hansteen och hans uppdragsgivare följde därför ett slags europeisk standardmodell för astronomisk verksamhet. Det innebar att man gjorde mycket av vad man till exempel hade gjort i Sverige redan på 1740 talet när den praktiska astronomin institutionaliserades där, och än tidigare på andra håll. Hansteen påtog sig liksom sina europeiska föregångare ett tungt nationellt uppdrag. Han tvingades engagera sig i kartografi, almanacksutgivning, standardisering av mått och vikt, institutionalisering (ett observatorium kom till i början av 1830-talet) och även nationellt betingad vetenskap som norrskensforskning. Mycket av detta handlade om infrastrukturell integrering i det europeiska systemet med avseende på exempelvis tid, tekniska standarder och kommunikation.
Att Hansteen inte framstår som originell utan snarare som en produkt av de förväntningar som ställdes på en astronom gör honom till ett användbart verktyg för att teckna den större bilden av astronomin och geofysiken, vilket Enebakk utnyttjar på ett lysande sätt. Samtidigt visar han hur en sådan forskare också kunde bryta sig en egen väg om han hade sinne för vilka forskningsuppgifter som låg i tiden och som kunde angripas trots begränsade resurser.
Jordmagnetismens historia får förstås särskilt stort utrymme i boken. Sitt eget intresse för området beskrev Hansteen som slumpartat – han hade drabbats av det när han 1807 fick tillfälle att undersöka en jordglob med utritade magnetlinjer vilka antydde att det finns två magnetpoler på södra halvklotet. Men detta intresse bestämdes också av tidens astronomi och dess symbiotiska relation med den ekonomiska och koloniala expansionen. Jordmagnetismen var ett globalt fenomen och forskningen om den var beroende av den tidiga globaliseringen. Liksom annan praktisk astronomi var studiet av jordmagnetismen dessutom potentiellt nyttig. Man hoppades kunna använda kompassliknande instrument för navigation inte bara i nord-sydlig riktning utan även öst-västlig. Samma motivation låg bakom mycket annan astronomisk forskning, till exempel Pehr Wilhelm Wargentins om Jupiters månar i Stockholm vid 1700-talets mitt. Wargentin blev världsledande på sitt område under några decennier liksom Hansteen skulle bli på sitt. En viktig aspekt av bådas insats var att de genom egna mätningar och via internationella kontakter samlade in stora mängder data som de systematiserade och tolkade. Både teknisk och social kompetens behövdes för denna typ av forskning.
I Hansteens fall blev produkten kartor som publicerades under några decennier från 1819 och framåt. Han lanserade också en tolkning av data som dels var originell, dels under en tid fick stort internationellt genomslag. Han utvecklade dessutom ett relativt billigt och portabelt instrument – en magnetometer – för att mäta inklinationen, det vill säga magnetfältets vinkel mot jordytan, vilken varierar mellan noll vid ekvatorn och nittio grader vid polerna, där nålen pekar mot jordens centrum. Genom att skaffa kontroll över stora mängder data, egna och andras, tolka dem och visualisera dem i form av kartor, samt genom att standardisera tekniken för att mäta dem fick Hansteen således under några decennier en central ställning på sitt specialområde. Att han dessutom genomförde en vetenskaplig expedition till Sibirien bidrog till uppmärksamheten vid en tidpunkt när bland annat Alexander von Humboldt givit forskningsresandet till exotiska platser ett ansikte och när intresset för klotets nordliga regioner var starkt på grund av ansträngningarna att hitta en nordvästpassage.
Dessutom kunde de mätningar Hansteen gjorde under Sibirienresan tolkas till stöd för teorin om fyra magnetpoler. Att teorin under 1820- och 1830-talen fick rätt stort genomslag berodde på hans förmåga att finansiera och koordinera vetenskapliga, tekniska och organisatoriska insatser samt att få resultaten accepterade i forskningens internationella nätverk. Hansteen gjorde under en tid allting rätt i dessa avseenden och måste betraktas som en skicklig vetenskaplig entreprenör.
Enebakks skildring av hur Hansteen nådde sina framgångar belyser den dåtida astronomins systemkaraktär utan att för den skull tappa bort betydelsen av den enskilda forskarens initiativförmåga och kompetens. Samma sak gäller analysen av hur fyrpolsteorin och Hansteen själv förlorade sin ställning. De ersattes av en annan typ av system under ledning av en annan typ av forskare vars vetenskapliga briljans översteg de flesta andras – nämligen Carl Friedrich Gauss och det nätverk av magnetiska observatorier han organiserade inom ramarna för den så kallade Magnetischer Verein i Göttingen. I korthet går Enebakks analys ut på att Gauss modell, där data insamlades från ett mindre antal magnetiska observatorier där mycket hög precision kunde uppnås, konkurrerade ut Hansteens modell, där större mängder data samlades in från många punkter på jordytan men med mindre exakta metoder (Hansteens portabla instrument). Inte minst viktigt var att Gauss tack vare den stora exaktheten i de observatoriebaserade mätningarna kunde analysera dem strängt matematiskt, varvid en slutsats var att magnetpolernas antal var två, eller åtminstone inte fyra. Denna analys är återigen ordentligt kontextualiserad utifrån bredare förändringar inom tidens fysikaliska vetenskaper med ökat fokus på avancerad teknik och hög precision (kopplat bland annat till ett ökat sådant intresse från tysk industri).
Utvecklingen beskrivs som ett resultat av att experimentalfysiken fick genomslag som egen disciplin vilket är något av en förenkling. Precisionsvetenskapen framför andra var astronomin och Gauss var liksom Hansteen astronom. När experimentalfysiken etablerades inom tyskt universitetsväsen och på andra håll från 1820-talet övertog man ett precisionsideal från astronomerna och började muta in områden som tidigare legat inom astronomins fält. Gauss samarbetade visserligen med en fysiker men hela konceptet med magnetiska observatorier där högteknologiska mätningar kombinerades med avancerad matematisk analys var hämtat från astronomin. Att fysikerna nu fick stöd för att bygga precisionsmätningsorienterade laboratorier innebar att ett område som geomagnetismen kunde studeras med större resurser än tidigare, men de vetenskapliga idealen kom fortfarande från astronomin. (I ett avseende var dock fysikens inflytande av stor direkt betydelse, nämligen genom upptäckten av elektromagnetismen som gav en ny grund för att förstå de magnetiska fenomenen generellt.)
Analysen av relationen mellan Hansteen och Gauss och de vetenskapliga ideal de representerade blir litet vag i kanten bland annat för att den stöps i denna tolkningsmodell. För att beskriva skillnaden mellan kontrahenterna drämmer Enebakk till med paradigmteorin – att de skulle representera två helt olika, inkommensurabla, vetenskapsideal och världsbilder. Hansteen beskrivs som en romantiker i stil med Humboldt eller Hans Christian Ørsted vars drivkraft var att söka naturens djupare liggande sanningar medan Gauss får representera en ny tids abstrakta och högteknologiska ideal. Samtidigt betonas kontinuiteten mellan dem, att de hade nära kontakt och att Gauss projekt kan ses som en fortsättning av Hansteens med andra medel. I mina ögon går den ekvationen inte riktigt ihop. Det hade varit intressant om Enebakk gått på djupet här med en tydligare vetenskapssociologisk tolkning.
Mot slutet återkommer Enebakk alltså till frågan om Hansteen hade fel och landar i den rimliga slutsatsen att den är en ickefråga. Hansteen får sin äreräddning som framgångsrik forskare och entreprenör på ett av de viktiga områdena inom astronomin och fysiken under 1800-talet. Hans fyrpolsteori blev visserligen överspelad, men det är ett vanligt öde inom alla vetenskaper. Enebakk analyserar för övrigt också om Gauss hade «rätt» och visar att det egentligen är samma typ av ickefråga som den om Hansteen. Många teorier som stått sig genom århundradena framstår som suspekta när man skärskådar om upphovspersonen egentligen hade rätt eller fel. Vetenskapernas historia har inneburit ett ständigt sållningsarbete och ständiga omtolkningar av gamla föreställningar, även av dem som beskrivs som orubbligt sanna. Till den processen hör skapandet av en kanon av certifierade upptäckare och banbrytare där Hansteen nog kvalat in om han låtit sig nöja med två magnetiska poler. I det avseendet var han litet för originell för sitt eftermäles bästa.
