Denna artikel handlar om rasistisk segregation, särskilt i skolor och högre utbildning. Den söker identifiera paradoxala mönster i några exempel ur USA:s historia – från inbördeskriget till idag. Exemplen illustrerar hur centrala utbildningsfrågor kan vara i ett samhälle. Det visar sig inte minst genom att sådana frågor varit så politiskt signifikanta. Framställningen handlar om ytterst komplicerade realiteter. Det är omöjligt att dryfta dem i en kort artikel utan förenklingar.^[1] Det gäller inte minst när avsikten är att lyfta fram aspekter som är särskilt komplexa. Jag ber läsaren att hålla detta i minnet. ”Segregation” är av mycket goda skäl vanligen ett negativt laddat uttryck, åtminstone i våra dagar och i Europa. Men kan segregation äga sina fördelar – ibland, under särskilda betingelser? I slutet av artikeln ska vi betrakta ett sådant exempel. Det handlar om hur resurser från segregerad högre utbildning bidrog till att eliminera den federala statens rättsliga legitimering av avsiktligt ordnad rassegregation i lägre utbildning i USA. Denna brytpunkt ändrade riktning på landets 1900-talshistoria, fyra år efter seklets mitt. Följderna blev oöverskådliga och intrikata. Men till dessa hörde inte att avsiktligt ordnad skolsegregation försvann. Resultatet lämnar ännu frågor efter sig som kan vara ytterst känsliga – exempelvis i relationen mellan personer som har så likartade åsikter som president Biden och vicepresident Harris.

Artikeln inleds med att Kamala Harris erfarenheter och profil får rikta sökljus mot 1954 års beslut i högsta domstolen – det så kallade ”Brownbeslutet” – och dess efterverkningar fram till idag. Sedan placeras Howard University, där Harris tog sin collegeexamen, i fokus för att belysa aspekter av den segregerade utbildningens historia i USA. Några av Howards tongivande lärargestalter (och ytterligare en representant för USA:s traditionellt svarta universitetsvärld) får illustrera några av de problemställningar som svarta intellektuella tog sig an på olika sätt före 1954 – ett tankearbete som beredde mark för de följande decenniernas medborgarrättsrörelse. Mot slutet av artikeln skisseras hur den intellektuella miljön just vid Howard bidrog till att göra 1954 års brytpunkt i amerikansk historia möjlig. Till sist kastar vi en blick på ett intermezzo som utspelade sig 1934, med Howard-studenter i protest vid kongressbyggnaden Kapitolium.

Från Washingtons svarta universitet till Vita Huset

När Kamala Harris tillträdde som USA:s vicepresident i januari 2021 blev hon den första i en rad avseenden. Hon spräckte glastaket och tog plats ”a heartbeat from the presidency” – vilket under den äldste nye presidenten någonsin innebär att hon mycket väl kan bli den första kvinnan på världens tyngsta maktposition under mandatperioden. På vicepresidentposten blev hon först med att i amerikanskt vardagstänkande identifieras som African American, eftersom hennes pappa var svart jamaican. Samma tänkande identifierar henne i andra hand som ”mixed race”, eftersom hennes mamma kom från Indien. Därmed blev hon också historiens första South Asian American, både som vicepresident och på presidentposten om hon skulle ta över. Märkligt nog blev hon dessutom först på denna nivå med föräldrar som båda var invandrare – detta i ett land som nästan uteslutande befolkas av immigranter och invandrarättlingar. Men ett av Harris mest signifikanta pionjärskap kan vara svårt att urskilja betydelsen av från europeisk horisont. Hon blev nämligen först på toppnivån med examen från ett ”historically Black university”, ett HBCU. Detta noterades ofta i amerikanska medier efter presidentvalet 2020. Det speglar att politikers utbildningsbakgrund är en viktigare och mer komplicerad faktor i USA än i Norden.^[2] Över en tredjedel av representanthusets ledamöter är exempelvis jurister. Fler än hälften av senatorerna har tagit avstamp i samma utbildning. Det gällde även Harris när hon 2016 blev den andra svarta kvinnan någonsin i senaten. Hennes juristexamen kom från ett av University of Californias campus, inte från den handfull särskilt prestigefyllda law schools som fostrar lejonparten av USA:s politiska toppskikt.^[3] I den miljö där hon studerat juridik var de flesta kurskamrater vita. Det var ingenting märkvärdigt med den bakgrunden. Det var i stället Harris collegeexamen det talades om. Sin akademiska grundutbildning fick hon nämligen vid Howard University i Washington D.C.

Howard är ett av de lärosäten som under större delen av sin historia utbildat praktiskt taget uteslutande svarta studenter. Det tar mindre än en timme att promenera från dess campus till Vita Huset. Men vägen till makten i Vita Huset har varit tänkvärt lång just för Howards studenter. På de följande sidorna ska vi använda Harris utbildningsbakgrund som utgångspunkt för att frilägga några aspekter av utbildningssegregationens historia i USA. Vi ska se hur somliga av dem är paradoxala på ett instruktivt sätt. Howard University grundades 1867, ett par år efter inbördeskrigets slut. Den återförenade unionens huvudstad hade då som idag en jämförelsevis stor andel afroamerikanska invånare: knappt 40 000 svarta vid drygt 88 000 vitas sida.^[4] Howard blev ett viktigt centrum i de stadsdelar där svarta levde. Washington ligger i den amerikanska Södern. De delstater som omger det federalt styrda District of Columbia praktiserade slaveri till 1865. Här tillämpades också den ordning som brukar kallas ”Jim Crow”, USA:s motsvarighet till apartheid. Jim Crowlagar förekom i hela USA (de första skrevs på 1600-talet), men i sydstaterna bildade de kärna i ett system som genomsyrade alla livsmönster på ett sätt som avsiktligt syftade till att ersätta slaveriets roll. De raslagar och den rasistiska vardagspraktik som tog ny form efter kriget var mindre brutala i Washington än i Deep South. Men de blev kännbart kärvare än tidigare från 1910-talet. 1913 införde Woodrow Wilson dessutom officiell segregation i den federala myndighetsapparaten över hela landet, med centrum i kvarteren kring Vita Huset och Kapitolium. Svarta federala tjänstemän avskedades. De som blev kvar på lägre poster tilläts inte längre äta lunch med sina arbetskamrater eller använda toaletter markerade ”Whites only”.

Segregation som stack i ögonen avvecklades tidigare i Washington än i resten av Södern. I juni 1953 började restaurangerna integreras.^[5] Men sådant innebar inte att svarta och vita kom att leva integrerade. Reell segregation, särskilt vad gäller bostäder och jobb, är ett arv från slaveriepoken som än idag präglar hela USA, både i nord och syd – och Jim Crow i privat verksamhet (till exempel hotell eller föreningsliv) försvann inte bara för att eran av grönt ljus från landets nationella rättsordning, 1883–1964, tog slut. Så är även fallet med skolor och universitet, som ännu är segregerade i mycket hög utsträckning. Utbildning har alltid spelat en nyckelroll i det kluster av frågor som rör afroamerikaners ställning i samhället, ända sedan slaveriet avskaffades vid inbördeskrigets slut. Skolsegregation blev den problematik som kom att avgöra att den federala staten 1954 började dra tillbaka sitt stöd för lagstiftade rasistiska ordning som formade livet, särskilt i sydstaterna. Vi talar här om lagstiftning som ett par decennier tidigare hade stått modell för sin motsvarighet i Nazityskland, men som var avvecklad först 1967, när delstatsförbuden mot äktenskap över förmodade rasgränser dömdes ut. Den 17 maj 1954 tog Högsta domstolen ställning till fem rättsfall från olika delar av landet som samlats under rubriken ”Brown v. Board of Education”. Domen upphävde dittills gällande prejudikat, fastställt av samma domstol 1896: principen ”separate but equal” förklarades nu oförenlig med konstitutionen.^[6]

Brownbeslutet: epokgörande allmän princip med motig specifik tillämpning

Norges nationaldag 1954 råkade bli ett av de viktigaste datumen i amerikansk historia.^[7] Brownbeslutets löften väntar visserligen ännu på att infrias. Men betingelserna för kamp för eller emot jämlikhet i termer av ”racial relations” blev radikalt nya i USA. Segregation i offentliga skolor – och indirekt all annan rassegregation som skapats genom utövande av offentlig makt – förklarades principiellt oförenlig med konstitutionen. I första hand åberopades det fjortonde konstitutionstillägget, som tillkommit efter inbördeskriget, och dess formulering om ”jämlikt skydd av lagarna”. Detta fastställdes i den dom som rörde fallen som hämtats från South Carolina, Virginia, Delaware och Kansas. (Det sistnämnda hade råkat få ge namn åt den samlade processen. Oliver Brown hade hamnat först bland namnen på de föräldrar som var målsäganden i en kollektiv talan mot skolstyrelsen i Kansas huvudstad Topeka – kanske för att han var den ende mannen bland de kvinnor som vågat ta risken i början av 1951.) Domen i det femte fallet, som hämtats från Washington D.C., baserades på femte konstitutionstillägget (klausulen om due process), eftersom det fjortonde tillägget i snäv juridisk mening endast ägde tillämpning på delstater.

Men 1954 års beslut gällde endast den monumentalt viktiga principen. Frågan om specifik tillämpning, hur alla realiteter i skolornas värld som nu stred mot konstitutionen skulle ändras, avgjordes först ett drygt år senare i en andra dom (”Brown 2”). I stället för att ge landets domstolar i uppdrag att beordra omedelbar efterrättelse och ändring valde Högsta domstolen att söka förebygga explosiva situationer med en försiktigare förmaning: desegregeringen av landets skolor skulle genomföras i ”målmedveten hast” (with all deliberate speed). Resultatet blev fatalt. Det ”massiva motstånd” som börjat förberedas i sydstaterna redan före 1954 års beslut fick generöst utrymme att konsolideras. Decennier av explosiv konflikt och dragkamp blev följden. I de delstater som tillhört konfederationen under inbördeskriget ökade antalet svarta barn som gick i skola tillsammans med vita barn bara från noll till två procent 1955–1964. Med den takten skulle det ha tagit 500 år att nå full desegregation, konstaterar Peter Irons.^[8] I randstater mot Södern (slavstater ända till 1865 som Delaware och Missouri) hände mer än så, men även där var resultaten allt annat än imponerande och opinionen mot desegregation stridbar.

Men Brownbeslutet utlöste inte bara massivt motstånd. Det skapade också betingelserna för att rika äldre traditioner av kamp för lika rättigheter bland afroamerikaner transformerades till den följande epokens nya medborgarrättsrörelse, the Movement. Dess dyrköpta segrar, särskilt 1964 års medborgarrättslag och 1965 års rösträttslag, skapade nya betingelser också för att från domstolsväsendets sida ta i med hårdhandskarna både mot all öppen vägran att lyda lagen bland politiker och myndigheter över hela landet och alla försök att kringgå den mera diskret i syfte att bevara så sträng segregation som möjligt. Det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet bevittnade en rad domar från federala domstolar, inklusive Högsta domstolen, som beordrade delstater, kommuner och skoldistrikt att inte bara slå stopp för regler och praktiker som skapade segregation, utan också att verkställa specifika åtgärder som motverkade sådan segregation som skapats – ingrepp som i stället skulle skapa desegregation. Här tillkom en ny dragkamp med ett myller av rättsprocesser och mer eller mindre laddad dramatik kring dem.

En nyckelfråga gällde samspelet mellan skolsegregation och bostadssegregation. När råkade bosättningsmönster skapa segregation också i skolorna, utan att det förelåg avsikter att trotsa konstitutionen? När var det tvärtom så att politiska och administrativa beslut aktivt utnyttjade eller trixade med demografiska och geografiska förhållanden och siffror för att behålla eller nyskapa segregation i konflikt med lagen? I vad mån gynnade beslut om exempelvis nya skolors placering eller dragningen av gränser mellan skoldistrikt skärpta mönster av bostadssegregation, mönster som i sin tur underlättade att se till att vita barn hamnade i skolor med nästan bara vita kamrater och att svarta barn gick i helt eller nästan helt svarta skolor? Många domare blev skickliga på att sätta fingret på sådant. Fallen var legio. Gradvis riktades sökljuset allt oftare mot storstäderna i nordstaterna, där typmönstret kom att likna en doughnut: en fet ring av välbärgade vita, bilpendlande förortskommuner kring ett svart hål med skiftande grader av socioekonomisk misär i innerstadskommunen. Uppenbart spelade frågor om skola och utbildning en nyckelroll i dessa sammanhang, både vad gäller problemens art och möjliga lösningar. Domstolar kunde visa att det här, liksom i Södern, i sak ofta rörde sig om segregation de jure, i konflikt med konstitutionen, även när det på ytan bara såg ut att röra sig om segregation de facto, tillkommen helt oberoende av avsikter hos offentliga beslutsfattare.

Vad kunde göras åt allt detta? En möjlig åtgärd var att vända på något som varit vanligt i syfte att skapa och upprätthålla skolsegregation, nämligen att låta de gula skolbussar som sätter färg på amerikanskt gatuliv skjutsa elever i mönster som avsiktligt påverkar sammansättningen av svarta respektive vita barn i klassrummen. Denna etablerade praktik kunde lika gärna användas för att blanda som för att separera. Somliga kommuner experimenterade på eget initiativ med ”bussning” i syfte att desegregera sina egna skoldistrikt. Så skedde exempelvis i Berkeley, Kalifornien, där bussar började skjutsa i båda riktningar mellan vita och svarta bostadsområden för att skapa blandade klasser redan 1968. Bland de barn som började ettan 1970, och deltog i kommunens andra försök, fanns en blivande vicepresident: Kamala Harris.

Men under 1970-talet kom det att talas mera om så kallad ”forced busing”. Domare beordrade bussning i en mängd fall, som en sista, alltid medgivet desperat utväg när lokala myndigheter visade sig beredda att satsa allt på att trotsa eller kringgå lagen – konstitutionen som den tolkats i Brownbeslutet. Alternativet var att låta lagbrytarna få sin vilja fram och belöna trixande och förhalningstaktiker. Men ”busing” av detta slag utlöste närmast krig i samhället. Inte minst i nordstaterna utspelade sig nu repriser på sådana scener som chockat världen i Södern åren närmast efter Brownbeslutet: mobbar av vita rasister med plakat skrek slagord, kastade sten på bussar och hotade skolbarn. På platser som Pontiac, Michigan, där skolbussarna byggdes, sprängdes bussar i luften. Vid mitten av 1970-talet blev Boston busskrigets epicentrum, med våld på gator och torg. Den utbredda skräcken för bussning bland vita – inte minst bland låginkomsttagare som inte hade råd att skicka barnen till privatskolor – blev en viktig grogrund för det politiska klimatet i presidenterna Nixons, Fords, Reagans och Bushs USA. Detta fick också återverkan på utnämningarna av domare i det federala domstolsväsendet, inklusive Högsta domstolen. Från mitten av 1970-talet kom ett pärlband av domslut som allt tydligare kommunicerade att desegregering av skolväsendet inte längre var något som på allvar krävdes från den federala statens sida. Det var snarare ett konstitutionellt önskemål som saknade sanktionsmedel, särskilt sanktionsmedel på hjul.

Två goda erfarenheter: blandad skola, separat universitet

I sin självbiografiska kampanjbok The Truths We Hold från 2019 knyter Kamala Harris målmedvetet bilden av sin person till historien kring Brownbeslutet 1954. I förordet citeras den jurist som ledde arbetet bakom målet, Thurgood Marshall, som en personlig idol och inspirationskälla. 1967 blev Marshall själv den förste svarte domaren i Högsta domstolen. Harris inleder sin bok med att berätta att hon råkat börja sin yrkeskarriär i ett distriktsåklagarkontor som en gång i tiden letts av Earl Warren, en vit jurist. Som Högsta domstolens chefsdomare hade just Warren lyckats skapa enhällighet bakom 1954 års domslut, som han själv författade. Harris citerar en av hans formuleringar ur domen. Några sidor senare berättar hon om sin tidiga dröm att bli jurist. Tre förebilder nämns, tre personliga hjältar – ”giganter från medborgarrättsrörelsen” – som alla var jurister. Den förste var Marshall. Den andra var Marshalls assistent i början av 1950-talet, Constance Baker Motley – som hade skrivit själva stämningsansökan i Brown-målets samordnade fall och senare blivit den första svarta kvinnan i en lång rad sammanhang, både som jurist och politiker. Den tredje var Marshalls gamle lärare Charles Hamilton Houston, länge professor och dekan vid Howard Universitys law school – en annan nyckelmedarbetare i den serie strategiskt ordnade rättsprocesser som syftade till att underminera Jim Crow. Dessa hade inletts på 1930-talet och kulminerade med 1954 års triumf. I den värld av medborgarrättsaktivism där Harris växte upp hade flera nyckelpersoner egna erfarenheter från Howard University. De förmedlade bilden av lärosätet som en ”underbar” plats. I valet av college var frågan självklar: fanns det något bättre ställe att anträda vägen mot juristdrömmen än Thurgood Marshalls alma mater?^[9]

Harris berättar att hon tänkte ”This is heaven” vid inskrivningen på Howard hösten 1982. Hon satt nu tillsammans med hundratals ungdomar som i avgörande mening såg ut som hon. De hade skiftande bakgrund, men alla var svarta. Gäststudenterna kom från Afrika och Västindien eller andra delar av den afrikanska diasporan. I boken kontrasterar den upplevelsen mot Harris tidigare skolerfarenheter. Hon hade dittills bara vistats i integrerade klassrum. Särskilt signifikant var erfarenheten från de första skolåren, när Harris tagit del i sitt skoldistrikts experiment med bussning. Även denna erfarenhet var entydigt positiv. Apropå ett foto från klassrummet som finns med i boken konstaterar Harris att det var fantastiskt, wonderful, att växa upp i en miljö med sådan mångfald (”we were a varied bunch”).^[10] Det ”nationella experiment i desegregation” som erfarenheten varit en del av nämner hon redan i bokens upptakt, i anslutning till sitt citat av Earl Warrens ord i 1954 års domslut om att segregation är ”inherently unequal”.^[11] Efter att Harris bok gått i tryck blev denna bakgrund ämnet för en dramatisk höjdpunkt i demokraternas primärvalskampanj sommaren 2019. I en debatt angrep Harris för ett ögonblick sin blivande parhäst, Joe Biden. Anledningen var att denne på 1970-talet hört till bussandets motståndare. Hon berättade om sig själv som den lilla flickan på bussen.

Biden hamnade på defensiven. Han värjde sig med att felaktigt antyda att han bara motsatt sig federalt kommando i frågan, bussning på order från utbildningsdepartementet i Washington. Han hade inte varit principiell motståndare mot skolbussar som medel för desegregation, påstod han nu. Biden anknöt därmed till ett i sammanhanget minerat tema (som Harris genast angrep), nämligen värdet av delstaters och lokala myndigheters självbestämmande gentemot en klåfingrig federal stat. Genom USA:s historia har denna princip använts för att legitimera rasistisk politik. Så har skett från slaveriet och myten om sydstaternas ”Lost Cause” i inbördeskriget, via den dom i Högsta domstolen som 1896 gav sydstaterna frihet att tillämpa principen ”separate but equal”, fram till de aktivister som på 1960-talet stred för friheten att fortsätta att segregera och diskriminera, i kamp mot den nya medborgarrättsrörelsen. Våra dagars förnyade ansträngningar att minimera svartas och andra minoriteters valdeltagande – och effekten av deras röster – arbetar tydligt i samma tradition.^[12]

Harris hade kunnat slå hårdare mot Biden om hon önskat. Den blivande presidentens roll i bussningsfrågan efter att lilla Kamala suttit på bussen handlade inte bara om vad han råkat tycka.^[13] Efter att ha valts in i Senaten som 30-åring 1972 omvärderade Biden sin dittills bussningsvänliga hållning under trycket av en kokande bussningsfientlighet bland väljarna i Delaware. Han skrädde snart inte orden och blev en nyckelaktör för att göra växande delar av det liberala lägret i kongressen öppna för tidigare otänkbara allianser med sydstatsrasister och konservativa. Deras ambitioner att tygla federala domares försök att – sent men bestämt – kräva efterlevnad av lagen bidrog till att forma det politisk-juridiska landskap som alltmer skulle reducera Brownbeslutet till ett tandlöst önskemål. Intermezzot Harris-Biden 2019 indikerar hur frågor om skola och ”ras” gör historien påtagligt närvarande i samtidens USA, också i dagspolitikens spel. Med det konstaterandet är det dags betrakta några aspekter av historien om utbildning och segregation i USA med Howard University som lins.

En separat akademisk värld och fallet Howard University

Washingtons traditionellt svarta lärosäte är redan genom sitt namn förknippat med inbördeskrigets historia och slaveriets slut. Grundaren, Oliver O. Howard, var general i nordstatsarmén – med krigshjältestatus och ena armen förlorad i strid. Som hängiven väckelsekristen hörde han till dem som sett sig strida för högre mål, för att avskaffa den skriande orättfärdighet som slaveriet var i radikala abolitionisters ögon. (Moderata slaverimotståndare föredrog andra argument.) Efter kriget initierade och ledde Howard de mest ambitiösa försöken att från federalt håll göra något åt de frigivna slavarnas situation – att skapa förutsättningar för att den svarta befolkningen i sydstaterna på sikt skulle kunna leva som jämlikar med vita. Howard skapade och ledde the Freedmen’s Bureau, vars arbete 1865–1872 skulle bli en symbol för den så kallade Rekonstruktionen som epok i amerikansk historia.^[14] Så blev inte minst fallet i den rasistiska traditionens kommande skrönor om vad som hände dessa år. Där utmålas epoken som en katastrof, ett naturvidrigt experiment i jämlikhet, som fullt ut kunde ersättas med Jim Crows skyddsgarantier mot kaos först sedan nordstaternas sista ockupationstrupper kallats hem våren 1877.

Ett nyckelmoment i de projekt Howard ledde var att snabbt skapa ett utbildningssystem för de befriade. Detta var en dramatisk omkastning. Nyss hade vita som lärt förslavade personer att läsa och skriva begått ett brott. De straffades om de blev ertappade.^[15] Nu etablerades regionens första offentliga skolor. Detta skapade även den första chansen att behärska skriftens teknik för många fattiga vita. Till stor del drevs skolorna av kvinnor från norr, både vita och svarta, som såg ett kall i uppgiften att följa upp sin kamp som abolitionister. Kvinnor hade ofta intagit ledarroller i slaverimotståndet, vilket bildat språngbräda för den organiserade kvinnorörelsens inträde i världshistorien. Vid sidan av småskolorna skapades även institutioner med ambition att på sikt kunna ge collegeutbildning. Ett motiv var att utbilda lärare för skolorna, som successivt skulle kunna ta över efter volontärerna från norr. Ett annat var att fostra ett skikt inom den svarta befolkningen som kunde ta ledarrollen – som i kraft av bildning var redo att ta ansvar, att analysera gruppens situation och företräda dess intressen gentemot majoritetssamhället. Det senare motivet blev på sikt allt viktigare, när frigörelsen visade sig ha varit tröskeln till en ny era av förtryck. Men här fanns också en tvetydighet: vita välgörare som stod för pengarna kunde också önska och begära att det svarta utbildningssystemet skulle fostra till anpassning och foglighet. Då blev uppgiften att forma en svart medelklass som kunde fungera som stötdämpare i den rasistiska ordningens USA.

Den inrättning som fick rekonstruktionsgeneralens namn definierades redan från start som ett universitet. Oliver Howard var själv engagerad och övertog även några år rollen som rektor. De främsta konkurrerande svarta lärosätena, Fisk University i Nashville, Tennessee, och Atlanta University (numera Clark Atlanta) i Georgias huvudstad, tillkom vid samma tid. Men Howard University avvek genom att bli en federal angelägenhet med sanktion och ekonomiskt stöd från kongressen. De andra blev i långt högre grad beroende av vita filantropers välvilja. Å andra sidan förelåg ett relativt beroende av vita politikers välvilja som långtifrån alltid skapade större frihet. Ingenting i stadgarna sade att vita inte kunde studera vid Howard, men fram till 1960-talet var samtliga studenter med självklarhet svarta (med undantag för några lärardöttrar de allra första åren). Bland studenterna på collegenivå vid svarta lärosäten var praktiskt taget alltid majoriteten kvinnor. Segregation i termer av kön var påtagligt ovanligare i denna sektor av den högre utbildningen än i den ”vita”. Möjligheterna för svarta kvinnor att undervisa på akademisk nivå kunde ibland vara bättre än för högutbildade vita kvinnor (med exklusivt kvinnliga lärosäten som undantag). Men det vanliga mönstret med att kvinnor blir mer sällsynta på forskarnivå och på ledningspositioner var dock starkare i de svarta universitetsmiljöerna och dröjde längre med att börja modifieras.^[16] Över decenniernas lopp skiftade lärarkåren successivt från vit dominans till svart dominans.

Eliten bland dem som tagit examen vid lärosäten som Fisk, Atlanta och Howard kunde gå vidare och studera vid elitlärosäten i norr – Harvard, Columbia, Chicago – som i allmänhet var öppna för svarta studenter. Men de som lyckades där kunde aldrig hoppas på en karriär i det ordinarie akademiska livet. Fasta lärartjänster var otänkbara före 1950-talet och förblev spektakulära nyheter i enskilda fall intill 1970-talet. Denna segregationsmekanism skapade paradoxalt nog ett återflöde av högt kvalificerade forskare och intellektuella till de ledande segregerade svarta universiteten. I stället för att lämna det svarta särsamhället blev de inspirerande stjärnor i miljöer som annars hade sämre resurser än andra universitet (exempelvis vita lärare som motvilligt fått hålla till godo med att undervisa svarta ungdomar). Detta gällde särskilt Howard. Detta lärosäte kunde ju locka med en miljö där landets politiska utveckling lät sig följas från första parkett, liksom med ett vitalt kulturliv i den svarta sociala bubbla som lärosätet utgjorde en viktig del av.

En intellektuell enklav i huvudstaden och några av dess stjärnor

Den märkliga intellektuella miljön med sin mix av svagheter och styrkor – genom åren ofta kärvt recenserad av stjärnorna i lärarkåren – lockade också till sig en annan krydda. Hit kom en hel katalog av studenter med ovanlig potential att trotsa orättvisa villkor och nå framgång mot alla odds. Ofta hade de fått bruka den kapaciteten för att alls ta sig till Howard. Tiden där rustade dem med nya resurser. En anmärkningsvärd andel av de mest kända afroamerikanerna från olika verksamhetsfält har studerat vid Howard – från litteraturens värld kan exempelvis nämnas Zora Neale Hurston och Toni Morrison (som även undervisade där i många år). I början av 1920-talet började studenterna göra uppror mot den vita ledningens krav på kontroll över livsmönstren bland de ungdomar som av tradition skulle fostras till föredömen vad gäller skötsamhet i den svarta befolkningen. Somliga lärare ställde sig bakom studenterna och satte sin karriär på spel. Under några år i mitten av 1920-talet var därför filosofen Alain Locke, en av Howards legendariska lärare som satte sin prägel på tankemiljön i fyra decennier, avskedad från sin professorstjänst.^[17] Det råkade bli under den perioden som han gjorde den insats han är mest känd för.

Som spindeln i ett nätverk av skönlitterära författare, bildkonstnärer och intellektuella av skilda slag blev Locke ett slags anförare i en internationellt uppmärksammad kulturrörelse, ofta förknippad med 1920-talet som the Jazz Age.^[18] Den hade sitt centrum bland de präktiga husen i Harlem – stadsdelen på Manhattan som på ett fåtal år hade övertagits och utvecklats till en jämförelsevis välmående enklav av afroamerikaner. Den var sin tids största koncentration av svarta i modern stadsmiljö. Här mötte vad som kom att kallas den ”nya negern”. Denne kontrasterade bjärt mot vita stereotyper av den ”gamla negern” – lantligt undergiven, klumpigt komisk eller animaliskt impulsstyrd. Den ”nya negern” var självsäker, skarp och kreativt modern (på ett respektlöst vis som flirtade med det ”primitiva” som frigörelse från traditionens ok). Locke talade om det uppblossande kulturlivet som en renässans i stil med nationellt självhävdande konst- och litteraturrörelser som element i frihetskampen på olika håll i Europa, som Irland och Tjeckien. ”Harlemrenässansen” utmanade sin tids rasistiska ordning, inte genom att ägna ytterligare uppmärksamhet åt vitas förtryck, utan genom att odla svartas självkänsla och självmedvetande med samma medel som den utmanade vitas fördomar och stereotyper genom exemplets makt.

Att ”raser” inte existerar i biologisk mening utan endast som kulturell skapelse hade Locke konstaterat med banbrytande klarhet i en serie offentliga föreläsningar vid Howard redan 1915–16.^[19] Men samtidens föreställningar och tal om ”ras” gick inte att trolla bort. Då låg det i svartas intresse att aktivt skapa ett positivt ”rasmedvetande”, en identitet som bejakade och tog svartas kulturella arv och erfarenheter i bruk. Här spelade estetisk kreativitet en nyckelroll. Harlemrenässansens huvudmanifest blev antologin The New Negro: An Interpretation, som Locke redigerade 1925.^[20] Året därpå fick Howard University sin förste svarte rektor, teologen och baptistpastorn Mordecai Johnson.^[21] Denne skulle i decennier arbeta målmedvetet för att på allvar utveckla Howard till ett fullvärdigt modernt forskningsuniversitet, med akademisk frihet och doktorandutbildningar som kunde mäta sig med vilket lärosäte som helst. Snart växte nya byggnader fram på campus med namn som hyllade svunna tiders svarta hjältegestalter, t.ex. huvudbyggnaden Frederick Douglass Hall och logementsbyggnaden Sojourner Truth Hall. 1928 kunde Locke återvända till Howard och bli Johnsons rådgivare vad gällde strategiska rekryteringar av lovande unga forskare.

Locke rekommenderade den unge statsvetaren Ralph Bunche, som gjort sin grundutbildning vid University of California och blev en av de första svarta lärarna som inte själv först skolats i den segregerade svarta universitetsvärlden. Bunche tog över ett undersökningsprojekt som Locke inte lyckats med själv. Det blev hans doktorsavhandling, framlagd vid Harvard 1934, och handlade om det franska kolonialväldet i Togo och Dahomey (Benin). Tillsammans med nationalekonomen Abram Harris och sociologen E. Franklin Frazier gjorde Bunche i mitten av 1930-talet Howard till ett centrum för en vänsterradikal, odogmatiskt marxistisk samhällsanalys, som inte minst riktade kritik mot det svarta USA:s övre sociala skikt, som gjorde anspråk på att leda och företräda sin ”ras”, ofta med hänvisning till sina examina från svarta universitet.^[22] Trion menade att den svarta eliten gjort sig beroende av det bestående samhället, som tilldelade dem en relativt privilegierad position i den segregerade ankdammen. Det låg i deras intresse att tala om ”rasen” som en enhetlig grupp med gemensamma intressen, i stället för att mana de arbetande svarta massorna till att förena sig med vita proletärer i kamp mot kapitalismen och för ett samhälle där rasismens mekanismer skulle förlora sin ekonomisk-sociala funktion.

Deras intellektuella motståndare, som ofta var radikala på sitt sätt, kunde särskilt peka på ett grundproblem i analysen. Organiserade vita arbetare såg sällan potentiella kamrater i sina svarta konkurrenter på arbetsmarknaden. Amerikansk fackföreningsrörelse tillät i stor utsträckning att kortsiktiga yrkesgruppintressen laddades med rasism. Men Bunches, Harris och Fraziers kritik drabbade även det slags svarta kulturnationalism som trions närmaste vän bland de äldre kollegorna, Alain Locke, företrädde. Utan att övertygas tog Locke intryck och modifierade sina ståndpunkter i sina sena analyser av kultur- och raskonflikters orsaker och om ”interkulturell reciprocitet” – ömsesidigt utbyte på jämlika villkor – som en nödvändig betingelse för genuin demokrati, som måste innefatta kulturell demokrati.^[23] Det var en vision om fullständig integration i samhället för svarta och andra underordnade minoritetsgrupper, men den avvisade skarpt det slags kulturella assimilation som hans marxistiskt orienterade kollegor önskade se.

Ralph Bunche lämnade i början av 1940-talet det akademiska livet. Då hade han hunnit fylla rollen som den svenske nationalekonomen och sociologen Gunnar Myrdals kanske viktigaste medarbetare i USA. Myrdal ledde sedan 1938 en undersökning i jätteformat av ”the Negro Problem” för Carnegiefondens räkning. Den fick sin slutrapport i hans epokgörande tvåbandsverk An American Dilemma 1944.^[24] Bunche skulle, via uppdrag som afrikaexpert i föregångaren till CIA, bli toppdiplomat inom FN. Han belönades med Nobels fredpris 1950 och sällade sig till Dag Hammarskjölds nära medarbetare.^[25] Privat vidhöll Bunche sina gamla åsikter, men höll som diplomat ytterst låg profil i offentligheten. Detta hindrade honom dock inte från att stödja den nya medborgarrättsrörelsen i USA. Han var synlig i de symboliska ögonblicken i de skeenden som tvingade fram 1964 års medborgarrättslag och 1965 års rösträttslag. Bunche talade från Lincoln Memorial inför den kvarts miljon åhörare vid ”the March on Washington” i augusti 1963 som också bevittnade Martin Luther Kings legendariska tal på temat ”I Have a Dream”. I mars 1965 vandrade han i armkrok med King från staden Selma mot Alabamas huvudstad Montgomery, sedan Edmund Pettus-bron på denna sträcka blivit brännpunkten i kampen om sydstaternas intrikata system för att hindra svarta att använda sin formella rösträtt. (Den unge John Lewis, senare i decennier symbolgestalt för medborgarrättsrörelsearvet i kongressen, hörde till dem som nätt och jämt undgått att bli ett av dödsoffren för det rasistiska våld som utspelat sig här de föregående veckorna.)

Men i detta skede hade den förre Howard-professorns roll som mediekändis och levande bevis för afroamerikaners möjligheter att nå erkännande och höga positioner också blivit problematisk. King beklagade att exemplet Bunche utnyttjades av andra för att hölja segregationens och rasdiskrimineringens envisa realiteter i dunkel. Malcolm X stämplade Bunche som en ”Onkel Tom”. (1960-talets militanta aktivister var dock inte först med att använda namnet på titelgestalten i Harriet Beecher Stowes roman från 1852 – som på sin tid varit politiskt sprängstoff – som nedsättande epitet på svarta företrädare som ansågs vara undergivna och anpassliga; inte minst Bunche hade själv använt det i sina ofta furiösa attacker mot ett äldre svart ledarskap på 1930-talet.) Den förre Howard-studenten och Black Power-ledaren Stokely Carmichael avfärdade frågan om inte fallet Bunche visade att svartas situation trots allt hade förbättrats med att konstatera: ”you can’t have Bunche for lunch!”^[26]

Segregationens paradoxer – i lägre och högre utbildning

Glimtarna ovan antyder något om hur komplexa de frågor var som vanligen sorterades under etiketten ”negerproblemet” – frågor som svarta akademiker sällan kunde undvika, även om de för egen del hellre hade sysslat med annat. Paradoxalt nog blev de segregerade svarta universiteten, med sin av omvärldens rasism formade koncentration av afroamerikaner i intellektuellt arbete, ytterst viktiga platser för att tänka igenom rasförtryckets och inte minst segregationens problem. Här ställdes diagnos på läget, formulerades målsättningar och utvärderades möjliga strategier för förändring. Att angripa den lagstiftade officiella segregation som genomsyrade livet i sydstaterna blev en central angelägenhet i den organiserade medborgarrättskamp som 1909 hade fått sin ryggrad i The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP). Dess agenda byggde främst på idéer från W.E.B. Du Bois, som var det tyngsta namnet bland afroamerikanska intellektuella från 1890-talet fram till sin död 1963.^[27]

Organisationen hade även lockat Du Bois (som utbildats vid Fisk University, vid Berlinuniversitetet och vid Harvard) från sin professorsstol i Atlanta till att bli aktivist på heltid i New York. Han tog rollen som NAACP:s forskningsledare och redaktör för förbundsorganet The Crisis, som började tryckas 1910. Där skrev han både samlande och internt kontroversiella saker. 1934 skapade Du Bois en kris inom NAACP genom att i viss mån omvärdera frågan om separatism som strategi. Var det i alla lägen självklart att bekämpa segregation och kräva integration? Hur var det med skolorna? Var det önskvärt att svarta barn tvingades gå i blandade skolor där vita lärare kränkte dem, förminskade dem och undanhöll kunskaper och tankeverktyg som de behövde för att vara rustade att gå i klinch med en värld formad av rasism? Var det inte bättre – tills vidare – att de fick utvecklas i trygghet med svarta lärare och kamrater som byggde deras självförtroende och skapade förutsättningar för riktigt lärande? Var det inte grymt att placera barn i miljöer där de var ovälkomna, ofta hatade, för att nyttja dem som ett slags förtrupper i medborgarrättskampen?^[28] Du Bois formuleringar förebådade nästan kusligt väl vad som skulle bli många svarta barns erfarenheter i det sena 1950-talets och tidiga 60-talets försök att bryta den våg av ”massive resistance” som Brownbeslutets löfte om desegregering av det offentliga skolsystemet genast utlöste i sydstaterna. Men han skrev i en situation när hopp om väsentliga ändringar i USA:s rasistiska samhällsordning på kort sikt var uteslutet. 1934 års kontrovers ledde till att Du Bois lämnade redaktörskapet – och en period även NAACP:s ledning – för att tillbringa ytterligare ett decennium som professor vid Atlanta University.

Stjärnor som Du Bois i Atlanta och hans motsvarigheter vid Howard verkade i en segregerad akademisk miljö. Deras inflytande skapade på många vis sådana fördelar med separat utbildning bland vuxna studenter som Du Bois diskuterade för barns räkning 1934. I en sentida betraktelse över den tidigare nämnde Howardsociologen E. Franklin Fraziers förnyade attacker mot den svarta ”bourgeoisin” och intelligentian – särskilt i en bok från 1955 skriven på franska under en sejour som forskningschef inom UNESCO – berättar historikern John H. Bracey om sin egen uppväxt i Howard-miljön under 1950-talet.^[29] Bracey bodde där redan innan han själv blev student, eftersom hans mor undervisade i pedagogik. Han berättar hur tryggt det var att leva i ett genomsegregerat Washington, där svarta barn så sällan interagerade med vita och därför nästan aldrig utsattes för fördomar och kränkningar. Redan som skolpojke fann han sitt kall som historiker när han gjorde läxorna i de rika Moorland-Springarn-samlingarnas läsesal och dess arkivarie, Dorothy Porter, plockade fram unika och fantasieggande dokument ur afroamerikansk historia för att visa så snart han nämnde något som gav henne anledning.

I en sådan miljö spelade också störningar i lugnet från intellektuella av Fraziers kaliber en viktig roll. Som sin vän Ralph Bunche hade Frazier vunnit ovanligt erkännande utanför den svarta bubblan, särskilt när han 1948 valts till ordförande för de amerikanska sociologernas organisation. Men ett sådant genombrott innebar inte att han erbjöds mer än korta gästspel vid ”vita” lärosäten. Den första stjärna som värvades från Howard till en fast tjänst på ett reguljärt universitet torde ha varit Fraziers skyddsling John Hope Franklin, som 1956 kallades till prefekt för historieämnet vid Brooklyn College och kunde börja bygga på sin status som framtida nestor bland amerikanska historiker.^[30] Frazier blev kvar vid Howard till sin död 1962. Där utmanade han studenterna med sina offensiva analyser av den svarta elitens intellektuellas slapphet, liksom egennyttan och illusionerna i den svarta medelklass de själva tillhörde eller just höll på att skaffa biljett till. Många fann skäl att avfärda Fraziers diagnoser som överdrifter. Frazier angrep dessutom den klass som han själv tillhörde. Men Bracey menar att en sådan intern självkritik blev långt mer motiverande än någon moralpredikan om de bildades ansvar som värdiga representanter för sin ras kunde bli. (Även sådant hörde till vardagen vid Howard.) Alla som läste och lyssnade ville ingenting hellre än att forma sig själva till diametrala motsatser till allt som Frazier karikerade. Det bidrog till att bereda dem för att vederlägga honom i handling och ställa sig främst i leden i den nya medborgarrättsrörelse som bröt fram decennierna efter Högsta domstolens beslut i målet Brown 1954.^[31]

Brown 1954: från Howard till Högsta domstolen

Det är dags att återkomma till Brownbeslutet, bakgrunden till samtida företeelser som Kamala Harris gräl med Joe Biden 2019 om bussningar av skolelever på 1970-talet – det ”nationella experiment” som hon menar hade skapat en ”underbar” integrerad lärandemiljö för henne som sexåring. Låt oss kasta en blick på dess rötter i den segregerade svarta miljö vars homogenitet hon trots allt uppfattade som ett himmelrike, sin första dag där 1982 – ett himmelrike på promenadavstånd från Vita Huset, men ändå worlds apart.

Den 17 maj 1954 var det i allt väsentligt NAACP:s kamp mot lagstiftad segregation som nådde sin viktigaste triumf. Organisationen hade gjort det till synes omöjliga: att bringa den federala staten till att principiellt ta avstånd från Jim Crow. Högsta domstolens beslut slog många initierade med häpnad. Du Bois var förbluffad. Alain Locke hann förundras innan han avled ett par veckor senare. De bärare av white supremacy i Södern som för säkerhets skull redan förberett strategier för ”massivt motstånd” var chockade att eventualiteten blivit ett faktum. Det prejudikat från 1896 i målet Plessy v. Ferguson som hade skänkt federal sanktion åt segregation från delstaternas sida upphävdes. Principen ”separate but equal” var numera oförenlig med konstitutionen. Sedan 1930-talet hade NAACP:s jurister byggt en långsiktig strategi för att välta Plessy-prejudikatet över ända, ett steg i taget. Fokus lades vid segregationen i utbildningssystemet. Det faktum att svarta barn och ungdomar stängdes ute från skolor och lärosäten med långt bättre resurser och hänvisades till separata alternativ som aldrig var tillnärmelsevis ”equal” bildade första bräckjärnet. Steg ett blev att kräva att allt (i enlighet med Plessy-prejudikatet) verkligen skulle vara ”equal” om det nu skulle vara ”separate”. Segrar i sådana mål blev smärtsamt kostsamma för delstaterna: att ha två parallella system av fullgod kvalitet skulle bli dyrt om domsluten verkligen skulle efterlevas. I denna fas rörde rättsfallen främst högre utbildning (där frågan av flera skäl inte var lika explosiv).^[32] Steg två blev sedan att visa att ”separate” per definition aldrig kunde vara ”equal”: att segregation var principiellt oförenligt med konstitutionen, inte bara praktiskt svårförenlig med den. Detta var vad som drevs till sin spets i de fem hopsamlande fall som gällde segregation i det offentliga skolsystemet och prövades under rubriken Brown 1954.

Det vore bara en liten överdrift att påstå att det var Howard University som försett NAACP med vapnen bakom segern. Processen drevs av organisationens chefsjurist, Thurgood Marshall. Han hade utexaminerats från Howards law school 1933. Under de följande åren stod han i nära kontakt med sina gamla lärare William Hastie och Charles Houston (också en av de personliga hjältar Kamala Harris menar lockat henne till juristkarriären). De fungerade som strategiska konsulter. Houston hade även en officiell rådgivarroll inom NAACP och deltog i det praktiska arbetet i flera av målen på vägen mot Brown före sin död 1950. Hastie samarbetade med Marshall i praktiskt juristarbete för en viktig seger i högsta domstolen på en annan front 1944, nämligen i frågan om svartas rösträtt i Södern. (Att låta helvita primärval inom det demokratiska partiet vara de egentliga valen i delstaterna förbjöds – vilket blev en kännbar begränsning i verktygslådan för att beröva svarta medborgare allt inflytande.) I de två omgångarna av muntliga förhandlingar inför Högsta domstolen under rubriken ”Brown” 1952 och 1953 kom fyra av de sex advokater som argumenterade för NAACP:s räkning i de fem berörda rättsfallen från Howards law school.^[33] Marshall förde själv talan i fallet från South Carolina, som fick illustrera hur bottenlöst groteska situationerna kunde vara i Deep South. Hans närmaste medarbetare vid NAACP:s rättsavdelning, Robert Carter, argumenterade i fallet från Topeka, Kansas, som fått ge namn åt processen och representerade motsatta ytterligheten: en situation där de yttre villkoren var så nära ”equal” de kunde bli under segregerade betingelser – och som därför var av vikt för att visa att segregation innebar ojämlikhet i sig. Carters mentor från Howard law school, sedermera universitets rektor, juridikprofessorn James Nabrit, tog hand om det fall som hämtats från lärosätets egen stad, Washington D.C. En annan av Nabrits adepter från Howard som arbetade för NAACP, Spottswood Robinson, ansvarade för fallet från Virginia. I Delawarefallet, som tekniskt sett sönderföll i två ärenden, fördes talan av ett par medarbetare med skolning från ”vita” toppuniversitets juristutbildningar.

Viktiga argument i Brown-målets förhandlingar hämtades från Gunnar Myrdal, vars An American Dilemma också skulle anföras i chefsdomare Earl Warrens beslutsmotivering.^[34] Där anlades perspektiv som Myrdal visserligen utvecklat efter eget huvud, men som Bunche och Frazier torde ha bidragit till att forma mer än några andra av hans amerikanska medarbetare. I sin ett och ett halvt tusen sidor långa lägesdiagnos hade Myrdal dels hävdat att ”the Negro Problem” i grund och botten var de vitas problem: rasistisk kultur var ett eftersläpningsfenomen, oförenligt med vetenskap och det slags modernitet som även rasistiska vita amerikaner behandlade som ”the American Creed” och förknippade med republikens grundprinciper från 1700-talet. (Så långt lånades och modifierades argument som introducerats av svarta intellektuella som Frederick Douglass och Anna Julia Cooper redan på 1800-talet.) Dels hävdade Myrdal att den svarta befolkningsmajoritetens bekymmer var ett specialfall av den moderna socioekonomiska ordningens alla baksidor: med radikal socialpolitik och offentlig välfärd (i förening med avskaffande av rasistisk lagstiftning) vore det möjligt att bryta de ”onda cirklar” som präglade afroamerikaners liv och odlade vitas fördomar. Myrdals optimistiska tro att snabb förändring var möjlig ter sig naiv i ljuset av de följande decenniernas historia, men den torde ha stärkt de tunga volymernas funktion som vetenskaplig appell för omedelbar handling. Hans syn på de flesta uttryck av svart särkultur som tragiska symptom på förtryckets elände – krämpor att bota via deras sociala orsaker – möttes redan på 40-talet av kritik från svarta granskare, en kritik som gradvis skulle blomma ut sedan An American Dilemma spelat ut sin roll som färskt intellektuellt vapen i kampen.

Ett annat paket av argument, i Brownprocessen presenterat av ännu en av Myrdals många medarbetare, skulle bli än mer avgörande för att styrka den centrala tesen att ”separate” av princip aldrig kunde vara ”equal”, hur mycket pengar sydstatsregimerna än ville investera i att skapa två särhållna utbildningsvärldar. Dessa arguments förmåga att skapa inlevelse och väcka känslor var också viktig för chefsdomare Warrens möjligheter att få med sig samtliga kollegor i ett enigt beslut. Att han lyckades med det var betydelsefullt när ett så explosivt nytt prejudikat skulle sjösättas. Resonemangets åskådlighet bidrog också till att skapa ett mått av acceptans för beslutet i majoritetssamhället, bland tveksamma vita som var öppna för argument. Argumentpaketet levererades av psykologparet Kenneth och Mamie Clark, som hade mötts vid Howard University 1934. (Under deras år där arbetade Mamie en period också som assistent till Charles Houston.) De hade tidigt genomfört en serie experiment initierade av Mamie, där svarta barn fått leka med dockor, en med vitt utseende och en med svart. Barnen valde den vita dockan för att de tyckte att den var finare och bättre. De reagerade med obehag när de sedan tillfrågades vilken docka de själva liknade mest. Kenneth Clark agerade expertvittne i de fall från South Carolina och Virginia som skulle gå till Högsta domstolen under rubriken Brown, sedan han samtalat med elever på plats och gjort docktestet i det ena fallet. I sina vittnesmål hade han rott hem poängen att skolsegregation inte bara skadade svarta barns utbildning genom usla lokaler och slitet undervisningsmaterial: själva särhållandet skadade dem i själen, längst in i självbilden. Det vållade dem lidande och underminerade därigenom deras förutsättningar att lära på lika villkor som vita. Skadade svarta barn blev skadade svarta vuxna – i skarp konflikt mot USA:s anspråk på att behandla alla medborgare lika. Segregation var kort sagt ”inherently unequal”, med Warrens ord i Brown-domen, som Kamala Harris citerar i upptakten till sin bok från 2019.^[35]

Från Howard via Kapitolium till Vita Huset

Kenneth Clark hade inlett sin skolning till aktivist när han började studierna vid Howard University 1932, ett halvsekel innan Kamala Harris följde i spåren. Han har beskrivit atmosfären i den miljö han kom till som omtumlande – en plats där alla forskarna var ivriga att relatera arbetet i klassrummet till ”social action”.^[36] Våren 1934 hörde Clark till anförarna bland ett trettiotal studenter som vandrade kvarteren ner till Kapitolium och ställde till med rabalder i protest mot hur en av deras lärare hade blivit behandlad i representanthusets restaurang. Historikern Charles Wesley hade tillfrågats av servitören om han var utlänning. Hans ärliga svar, att han var medborgare i det land som styrdes från byggnaden, fick till följd att han inte tilläts äta där. Så kunde Washingtons paradoxer se ut. När studenterna demonstrerade vid Kapitolium blev det gruff. Kongressledamoten Thomas Blanton, en dixiekrat från Texas, anklagade snart både Howards studenter och dess rektor, pastor Johnson, för att vara kommunister. Clark och hans kamrater hade tur. I universitetets disciplinnämnd satt nämligen Ralph Bunche (som visserligen var marxist i någon mening men också gradvis alltmer hängiven antikommunist). Bunche kunde med viss möda rädda studenterna från repressalier för deras utflykt till maktens kvarter.^[37]

Mycket har ändrats sedan 1934. Thomas Blanton skulle säkerligen inte ens ha begripit tanken – om någon hade kunnat presentera den för honom – att en svart kvinna från hans parti, en Howard-alumna som många vill stämpla som kommunist, skulle kunna byta kontor från Kapitolium till Vita Huset, för att ta position ett hjärtslag från presidentskapet. För USA:s svarta brukar viktiga genombrott bli upptakten till nya faser i striden för rättvisa, snarare än segrar att slå sig till ro med. Brownbeslutet blev startskottet för den nya medborgarrättsrörelsens långa och svåra kamp, ofta med livet på spel. Genom utbildningsfrågornas strategiska betydelse kom den kampen bland annat att föras av modiga skolbarn i just den roll på själva stridslinjen som W.E.B. Du Bois hade varnat för att låta dem ta 1934. Även om 1970-talets elevbussningspolitik var en positiv personlig erfarenhet för våra dagars vicepresident är den ännu minerad mark i hennes relation till en så närstående politiker som hennes chef. Den subtilt målmedvetna strategi för att bevara skolsegregation i huvudsak som lanserats redan 1954 under flagg av ”free school choice” och ”vouchers” (det som på svenska fått heta skolpeng) skulle med tiden alltmer visa sin långsiktiga styrka, sedan de mindre flexibla rasisternas krav på total separation och ”massive resistance” mot Brownbeslutet visat sig bli en återvändsgränd. Agendan gynnades av att den redan året efter 1954 erbjöds en ideologisk kappa som inte synbart hade något alls med rasism att skaffa, utan endast med värden som individuell frihet och utbildningskvalitet.^[38] Ralph Bunches succé på 1950-talets världsarena gjorde definitivt inte slut på segregation och rasdiskriminering i USA. Det gjorde inte heller Barack Obamas presidentskap. Men symboler kan äga sin betydelse. En tänkvärd sådan är Kamala Harris väg från Howard University till Vita Huset.