Likt en blixt från klar himmel slås du plötsligt av en bubblande känsla i ditt inre. Dina mungipor pressas uppåt och en pirrande sinnesstämning genomströmmar snart hela din kropp. Nu känns den tunga vardagen lättare och livet mer levande. Ofta beskrivs glädje på detta vis i dag, som en positiv kraft som alla bör sträva efter. På psykologibloggar kan man läsa att «[…] uppfostra dina barn med glädje är den viktigaste uppgiften du har som förälder […]»¹ och jobbannonser annonserar efter glada unga tjejer och killar som förväntas sprida positivitet på arbetsplatsen.² Men är detta verkligen en så harmlös känsla och varför betraktas särskilt ungdomstidens glädje som så eftersträvansvärd?

Historien visar oss att glädjekänslor har uttryckts på olika vis i skilda kontexter och tidsperioder. Ett sammanhang där glädje spelade en betydelsefull roll var i Bondeungdomslaget i Oslos (förkortas BUL) verksamheter. Denna norska kulturarvs- och fritidsorganisation grundades år 1899 i samband med urbaniseringen av Oslo och är i dag kanske mest känd för sitt idrottslag eller för sina folkdansframträdanden. Under den första delen av 1900-talet kom BUL att bli en populär organisation som riktade sig till inflyttade bondeungdomar i Oslo och erbjöd dem allehanda fritidsverksamheter. De etablerade byggnaden Bøndernes hus med Hotell Bondeheimen mitt i centrala Oslo och öppnade egna restauranger med namnet Kaffistova på flera platser i staden. Organisationen var initiativtagare till Det Norske Teatret där endast landsmål (dagens nynorska) skulle framföras, samt en omfattande idrotts- och ungdomsverksamhet som än i dag lever vidare. Inte sällan betonades aktiviteternas emotionella mål. Genom folkdanser, utflykter till skogen eller körsång «[…] vil du finna ei betre form for livsgleda»³ hävdades det år 1934 i organisationens medlemsblad Lagsbladet. Hur kom det sig att glädje blev en så viktig känsla för organisationen i början av 1900-talet? På vilka sätt samverkade denna emotionella retorik med BULs ideologiska mål? Och om det fanns en bättre form av livsglädje enligt BUL, vad ansåg man var en sämre variant av känslan? Svar på dessa frågor kan nås om vi ser närmare på glädjens känslohistoria.

Känslohistoriska perspektiv på glädje

Glädjens retoriska betydelse i historien kan med fördel undersökas med hjälp av känslohistoriska perspektiv. Känslohistoria centrerar känslor som studieobjekt i historien och har för vana att särskilt fokusera på känslornas varierande uttryck i olika historiska kontexter. Många känslohistoriker intresserar sig även för känslors politiska betydelser genom att bland annat undersöka hur politiska regimer framhållit olika känslor som eftersträvansvärda. Det känslohistoriska fältet rymmer därmed många olika infallsvinklar, men en gemensam grund är att känslor ses i sina historiska och politiska sammanhang. Likt andra känslohistoriker menar jag att känslor och politik hör samman. Såväl i dag som i äldre tider är det tydligt hur känslor ständigt aktiveras och spelar en betydelsefull roll för olika slags sociala rörelser. De utgör ofta grunden till ett politiskt engagemang eller en anledning till att man attraheras av att gå med i en organisation eller ansluta sig till en ideologi.⁴

Detta gäller även glädjen. Oavsett historisk tidpunkt har glädje alltid haft en viktig retorisk betydelse. Flera politiska rörelser har exempelvis utgått från glädjens muntra budskap och sammanhållande kraft i sina löften om infriandet av en framtida glädje. Andra har låtit glädjen placeras i en bild av det trygga förflutna, såsom i nostalgiska drömmar om förmoderna pastorala idyller. På så vis delar känslan starka drag med de betydelser som lycka tilldelats historiskt.⁵ Känslohistorikern Darrin M. McMahon anmärker i sitt bidrag till antologin Doing Emotions History att föreställningar om lycka och glädje historiskt sett har haft ett direkt samband med varandra och att känslorna med tiden allt mer kommit att närma sig varandra. Medan lycka under förmodern tid sågs som ett objektiv summering av ett liv, och glädje mer som ett flytande ögonblick av tillfredställelse, extas eller harmoni har begreppens betydelser under modern tid alltmer kommit sammanflätas med varandra.⁶

Enligt känslohistorikern Mark D. Steinberg kom idén om glädjens positiva kraft allt oftare att aktualiseras i samband med modernitetens framväxt. Runt om i Europa kring sekelskiftet 1900 framstod glädjen som en symbol för den framtidsoptimism som många upplevde i sin samtid med nya tekniska och sociala framsteg. Lycka och glädje blev synonymt med individens strävan efter självförverkligande, men även urban underhållning, såsom shopping och mode, kunde normeras som något glädjefullt av de som såg ljust på den urbana utvecklingen.⁷

Sekelskiftet 1900 kan för oss i dag, 120 år senare, te sig närmast besatt av att poängtera ungdomens värde. Runt om i Skandinavien skrevs under denna tid lovord och visor tillägnade den glada ungdomstiden.⁸ Arkitektur och heminredning präglades av den nya stilinriktningen «jugend»⁹ och tänkare som Ellen Key påstod att världen nu steg in i barnets århundrade i sin banbrytande bok med samma namn.¹⁰ Ungdomens betydelse som en politisk resurs under denna tid har ofta framhållits av historiker,¹¹ men sällan fokuseras rollen som glädjen spelade i denna ungdomssyn.

Denna artikel har som avsikt att undersöka just detta. Detta sker genom inriktningen på BULs syn på glädje kopplat till ungdomen under perioden 1899–1939, den tid då organisationen etablerade sig i Oslo. Artikeln vill särskilt fördjupa hur BULs religiösa och nationalistiska tankegångar relaterade till organisationens idéer om glädje. Glädjens betydelse för hur BUL värderade Oslo som stad är ett annat framskjutet intresse. Dessutom är det intressant att se närmare på vilken roll glädjen fick för de fritidsaktiviteter som organisationen anordnade för dess unga medlemmar. Artikeln redogör för hur olika slags glädjebegrepp aktualiserades av föreningen, och utforskar varför BUL framhöll en viss sorts ungdomsglädje som en positiv kraft samtidigt som föreningen tog avstånd från andra former av glädje som värderades som skadliga för de unga. Målet är att rikta sökarljuset mot det som BUL själva framhöll som positiva känslor knutna till glädje. Detta görs genom att söka efter såväl direkta benämningar av «glede» eller närliggande språkliga uttryck, som indirekta metaforiska uttryck för känslan.¹²

Det är viktigt att påpeka att artikeln inte försöker att ta reda på vad bondeungdomar i BUL faktiskt har känt utan snarare är ambitionen att förstå vilka föreställningar som ligger till grund för BULs glädjesyn. I stället för att studera känslor som fysiologiska reaktioner i kroppen väljer känslohistoriker ofta att studera de språkliga och kulturella uttrycken av känslor. Vanligtvis görs även en skillnad på känslor och «emotioner» som avser värderande känslor som är riktade mot ett objekt. Emotioner framkommer ofta i samband med uppfattningar om ett föremål som subjektet värderar som negativt eller positivt. Denna värdering antas vara under påverkan av omgivningens krav och förväntningar. På så sätt har samhälleliga normer en stor makt över de känslor individen uttrycker.¹³

Syftet i detta sammanhang är inte att ta reda på om tankarna om glädje som framhävdes av BUL genomgick särskilda förändringar under den långa tidsperiod som undersöks. Snarare utgår jag i artikeln från att BUL utvecklade en syn på positiv och negativ glädje under denna period som var förhållandevis stabil om än variationsrik i sina uttryck.

Till viss del behandlar artikeln även den bredare norska ungdomsrörelsen Noregs ungdomslag (NUL) som BUL var en del av. Materialet som undersöks är tidskrifter och tidningar med starka kopplingar till BUL och NUL. Det rör sig dels om tidningen Den 17de mai, som var ett samlande organ för stöttare av landsmål vid denna tid, dels Lagsbladet, BULs medlemstidsskrift.

Artikeln vill ge en bred översikt över BULs förhållande till glädje för att på så vis teckna mångfalden i de sätt som föreställningar om ungdomsglädje genomsyrade laget. Den tidigare forskningen om BUL är inte särskilt omfattande, och ingen har tidigare undersökt organisationen utifrån känslohistoriska perspektiv.¹⁴ Denna avsaknad av ett emotionellt fokus framstår som en påtaglig brist i den tidigare forskningen om BUL, i och med den stora betydelse som känslor tilldelades av organisationen. Ett känslohistoriskt fokus menar jag möjliggör att nya sidor av BULs politiska projekt och Oslos urbanisering träder fram i förgrunden. I stället för att känslorna blir ett sidointresse gör ett fokus på BULs syn på glädje att organisationens övergripande mål och förhållande till andra aktörer i samtiden blir mer synligt. Det känslohistoriska perspektivet tar oss även närmare BUL-medlemmarnas personliga drivkrafter att delta i organisationens aktiviteter då detta ofta påstods vara grundat i känslomässiga skäl. Därtill präglades organisationens retorik av att lyfta fram det emotionella, vilket gör dessa känslor viktiga för förståelsen av BULs övergripande syften som förening.

Glädje är dessutom en känsla som studerats förhållandevis lite i historiska undersökningar, trots att känslohistoria kommit att bli ett alltmer framträdande perspektiv inom humaniora under de senaste decennierna. Känslohistoriker verkar snarare ha intresserat sig för känslor som melankoli, hat och sorg och därmed delvis bortsett från känslor av exempelvis lycka, glädje och kärlek.¹⁵ Även om känslor värderats på olika sätt i skilda historiska sammanhang, och det aldrig funnits en entydig överenskommelse om vad som i själva verket är positiva eller negativa emotionella uttryck, utgör undersökningar av känslor som allmänt sett bär mer positiva konnotationer såsom glädje en bristvara i den känslohistoriska forskningslitteraturen.¹⁶

I praktiken genomförs denna känslohistoriska undersökning av glädje genom att emotionella fraser som på olika vis anknyts till lyckokänslor i allmänhet och ungdomsglädje i synnerhet eftersöks och analyseras. Med stöd i medeltidshistorikern Barbara H. Rosenweins begreppsapparat kan BUL beskrivas som en organisation bestående av «emotionella gemenskaper» («emotional communities»).¹⁷ Dessa gemenskaper kan beskrivas som sociala institutioner som upprätthåller olika emotionella normer. De emotionella gemenskaperna reglerar vilka emotioner som anses vara goda och negativa och styr på så sätt vilka känslor som tillåts uttryckas i ett visst sammanhang. Rosenwein framhåller även att flera emotionella gemenskaper kan samexistera i ett och samma samhälle.¹⁸

Det är särskilt intressant att betrakta BUL som en emotionell gemenskap eftersom organisationen ihärdigt lyfte fram skapandet av en egen gemenskap som ett utsagt mål. Denna gemenskap skulle baseras på en särskild samhörighet som BUL ansåg skilde sig från övriga delar av Oslos stadsliv.¹⁹ Samtidigt betraktar jag inte nödvändigtvis hela organisationen som en och samma gemenskap, då det möjligen fanns olika förhållningssätt till ungdomsglädje i olika delar av organisationen. BUL var en påfallande spretig sammanslutning, och skapade flera olika grupper för olika aktiviteter (så kallade «særlag»). Av dessa kan nämnas den folkdansinriktade Leikarringen, Korlaget, Idrottslaget och Teaterlaget. Denna artikel gör endast nedslag i några av dessa gruppers gemenskaper.

Rosenwein framställer emotioner som tämligen abstrakta och sammanklumpade med varandra. Exempelvis kan upplevelser av hat och avsmak föras samman med känslan av att vara ledsen och rädd i en och samma gemenskap.²⁰ Emotionerna står sällan för sig själva utan bör förstås i relation till andra känsloord i det kluster som utgör den emotionella gemenskapen. Denna hållning framhäver en viktig poäng om att känslohistorikern inte bör hemfalla åt förenklingar av äldre tiders världsbilder och emotionella normer. Snarare vill Rosenwein att känslohistoriker ska visa på den komplexitet som alltid präglar dessa normerande gemenskaper.²¹

För att bättre förstå innehållet i den emotionella gemenskap som jag menar att BUL upprättade i Oslo är det relevant att först se närmare på den historiska bakgrunden till skapandet av denna organisation.

«Frilynthet» i det nya Norge

Bondeungdomslaget i Oslo bildades år 1899 i Christiania. Först år 1925 bytte staden officiellt namn till det mer norröna «Oslo», vilket var en fråga som BUL arbetade aktivt för.²²

Christiania var vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet en snabbt växande stad som präglades av social utsatthet och konflikter mellan olika grupperingar. Nämnvärt är den borgerliga ämbetsmannaelitens starka ställning i staden mot slutet av seklet²³ och arbetarrörelsens framväxt under tidsperioden kring sekelskiftet. En annan av de grupper som kom att sätta sin prägel på staden var bygde- eller bondeungdomen, det vill säga de ungdomar som flyttat från landsbygden för att utbilda sig eller finna sig ett arbete och valt att ingå i de inflyttarlag som hade kopplingar till den norska ungdomsrörelsen.²⁴

BULs målsättningar var att stödja de nyinflyttade bondeungdomarna i deras möte med stadslivet, men föreningen utvecklade också nationalistiska, språkpolitiska och identitetsmässiga syften i den avsiktsförklaring som man formulerade år 1899. Syftet med organisationen var att: «[...] samla norsklyndt bondeungdom til samvære og samarbeid på heimleg grunn og gjeva landsungdom i hovudstaden vern og hjelp». Därtill ville organisationen «[…] auka vyrdnaden for bonden og bondeyrket og arbeida for atterreising av det norske folkemålet, for edruskap og for nasjonalt sjølvstende i alle leider».²⁵

Dessa syften – att verka för nykterhet, nationell självständighet, skydd från stadslivet och en uppvärdering av bondeyrket – kan inordnas i den övergripande strävan som NUL och det som brukar benämnas som norskdomsrørsla och den frilynde ungdomsrørsla avsåg med sina verksamheter runt om i Norge. Alltsedan slutet av 1800-talet hade denna spretiga rörelse arbetat med syftet att frammana norsk kultur genom att eftersträva «norskdom, fridom, kristendom».²⁶ I detta arbete kom den emotionella och politiska kraften som antogs finnas hos ungdomen att fylla en viktig roll. Denna politiska laddning av ungdomsbegreppet som alltmer kom att prägla föreningsliv och fritidsverksamheter runt om i Skandinavien kring början av 1900-talet saknades till stora delar innan sekelskiftet.²⁷

Likt andra ungdomsorganisationer under samma tid²⁸ vidhöll BUL att ungdomen bar framtiden på sina axlar och associerade särskilt glädjen med ungdomens mål och mening. Bejakandet av en allmän livsglädje i samband med ungdomsverksamheten verkar ha varit en genomgående vision för BUL alltsedan dess grundande år 1899 fram till andra världskrigets utbrott. Denna strävan efter ungdomsglädje beskrevs som ett viktigt mål av organisationens ideologer men även av de unga själva. År 1935 skriver en anonym ungdom i Bondeungdomslagets medlemstidning Lagsbladet, att: «Vår vilje som unge er: Burt med alt negativt. Rom og vostervilkår for sann livsglede i alle former».²⁹ Denna målbeskrivning pekar ut ett samband mellan ungdomens goda uppväxt och den sanna livsglädjen. Värt att notera är även den starka värderingen i att allt som anses vara negativt ska bort, även om vad som utmärkte det negativa inte specificeras här. I citatet framträder ändå en stark övertygelse om att det existerade sann och falsk glädje i livet och att de sanna glädjeämnena kunde frigöra en viktig kraft för ungdomens kultivering.

En viktig bakgrund till dessa tankar om den kraft som fanns i ungdomens känsloliv var den frihetsidé och de föreställningar om känslor som odlades inom många folkhögskolor runt om i Skandinavien, och som var en idémiljö där många av NULs ideologer fostrades. Denna särskilda frihetshållning omtalas ofta som «frilynthet» (som närmast kan översättas med att vara frisinnad) och utgick från den danske prästen Nikolai Severin Grundtvigs tankar om att låta människan vara människa först och kristen sedan.³⁰ Frilyntheten markerade ett motstånd till den pietism inom den kristna lekmannsrørsla som växte fram under 1800-talet,³¹ som grundtvigianerna menade omfattade en mer dogmatisk kristendom. Framför allt motsatte man sig att dans, lekar och andra uttryck för frisinnad glädje ofta värderades som negativt och okristligt i dessa kretsar.³²

Denna konflikt om hur olika slags nöjen skulle värderas har en lång idéhistoria. Generellt sett så kan man säga att glädjen i västvärlden alltsedan antiken uppdelats i två typer, varav den ena betecknats vara mer etisk godartad och i kontrast till den andra formen av glädje, som brukar tecknas som mer syndfull. Denna uppdelning avspeglas i skillnaden mellan latinets glädjeord «gaudium» och «laetitia». Den förra avser en måttfull, himmelsk och användbar glädje medan den senare betecknar en mer meningslös lättsinnig glädje, och finner sin svenska motsvarighet i begreppet «lättja». Begreppet har alltsedan stoikerna förts samman med leda, lathet och det som setts på som irrationell glädje som inte anses ha ett vidare syfte, såsom att ha sex utanför äktenskapet och att berusa sig.³³

Konflikten mellan frilynthet och pietism kan ses som en konflikt kring hur den rättfärdiga glädjen skulle definieras. De frilynta i Norge beskylldes av pietister för att vara gränslösa i sitt sökande efter glädje, medan de frilynta själva hävdade att deras muntra aktiviteter borde ses som godartade och måttfulla till sin karaktär. Denna spänning i den kristna glädjesynen är inte särskilt överraskande med tanke på att diskussioner om hur den goda etiska glädjen ska eftersökas och efterlevas länge har varit ett grundmotiv inom kristendomen. Samtidigt som detta gäller generellt för kristendomen har det också funnits en stor variation i hur man ansett att den etiska glädjen ska eftersökas inom olika kristna falanger och grupperingar.³⁴

Oslos lättja och Kaffistovas rurala glädje

Utöver att vända sig bort från pietismens mer stränga glädjesyn utgick BUL själva från ett motstånd mot en påstådd felaktig glädje. Detta var den glädje som lockade ungdomar till vad de menade var klandervärda nöjen i den norska huvudstaden. Retoriken kring bondeungdomen var att de drabbades av ett stort obehag och en brist på hemkänsla i mötet med Oslo. Denna omtalades såväl av ungdomarna själva som hos lagets ideologer som en rotlöshet eller «heimlaushet». På 1930-talet skriver en anonym skribent i Lagsbladet följande om sitt möte med Oslo:

Det er ikkje alltid so greidt og liketil for den som kjem ukjend hit til byen. Alt og alle er onnorleis enn du er vand til. Du veit mest ingen å tala med og ingen stad å gå. Då vert det ofte so at du kjenner deg ‘heimlaus, frendelaus og lite kjend og likar på leiken ille’. I slike høve ligg vegen til restauranten nær. Og mang ein innflytjar hev trega det seinare at han tok til å søkja heimehygge der. Det hev vorte vegen til rennesteinen og slaveriet for so mange [---].³⁵

I denna beskrivning går det att se ett tydligt samband mellan «heimlausheten» och stadslivet. I BULs retorik kontrasteras denna känsla av emotionen «heimehygge». Det framkommer även att den sårbara situation som bondeungdomen beskrivs befinna sig i gör denne extra mottaglig för farorna som restauranglivet för med sig. Upplevelsen av rotlöshet och den sociala alienationen gör att ungdomen söker sig till restauranger där alkohol serveras för att söka sig sällskap och social samvaro. Vad ungdomarna i själva verket kände är som sagt svårt att besvara, men «heimlausheten» blev central i BULs framställning av bondeungdomens känsloliv i Oslo. Det är värt att uppmärksamma att beskrivningen av heimlaushet är ett citat som hämtats från Ivar Aasen, språkforskaren som låg bakom skapandet av det nynorska skriftspråket.³⁶

Denna missnöjesretorik framträder tydligt i organisationens syn på Oslo som stad. BULs stadssyn präglades av en retorik där särskilda stadsnöjen, inte minst de som kännetecknades av förtäring av alkohol, framställdes som skadliga för bondeungdomarna.³⁷ Hur den etiska glädjen skulle uttryckas och upplevas kan på så sätt inte endast ses som en religiös fråga. Diskussionen om den sanna glädjen blir även synlig i samband med konflikter mellan rurala och urbana ideal som framträdde som en följd av den norska urbaniseringen. Dessa konflikter var på inget sätt typiska för inflyttningen till Oslo. Exempelvis har historikern Joseph Ben Prestel i sin studie Emotional Cities visat hur boende i Berlin och Kairo kring sekelskiftet 1900 reagerade på stadens förändringar under denna tid genom att tilldela den emotionella egenskaper. Exempelvis omtalade man i Berlin larmet och gatulivet, med dess underhållning och dekadens, som urbana inslag som födde en viss sorts nervös glädje och upphetsning hos stadsmänniskan. Denna nervösa energi betraktades både som något positivt men också som något potentiellt farligt för de som ansågs ha för veka nerver för att kunna hantera de känslor som staden genererade hos invånarna.³⁸

BULs första ledare Klaus Sletten tog i samband med grundandet av BUL fasta på en liknande syn på stadens emotionella karaktär och menade att det fanns sämre och bättre slags nöjen i stadslivet. Detta fördes samman med synen på en skillnad mellan kategorierna «byungdom» och «bondeungdom». I uppropet till skapandet av BUL uppmanar Sletten att den veka«byungdomen» ska dras upp ur stadens gyttja.³⁹ Det som särskilde bondeungdomen från stadsungdomen var tron på att de förra var mer moraliskt högtstående och av en starkare karaktär. Sletten uttryckte dock en oro för att bondeungdomen skulle influeras av stadsbornas dekadenta nöjen såsom besök på varietéer eller krogvistelser.⁴⁰ Målet för BUL blev därför att presentera egna nyktra alternativ till restaurang- och nöjeslivets falska glädje genom att upprätta egna inrättningar i staden. Bland annat etablerade organisationen till mångas glädje och andras förtret Det Norske Teatret, en teater där endast pjäser på landsmål skulle uppföras.⁴¹ Därmed förkastade inte organisationen allt som var urbant och stadsmässigt, utan man kan säga att Oslo värderades som något positivt och negativt på samma gång i en modernitetsambivalens som var utmärkande för organisationen. BUL såg det som sin uppgift att frambringa ett positivt stadsliv och på så sätt motarbeta det man värderade som negativa sidor av staden.⁴²

Under 1910-talet börjar BUL därför etablera egna restauranger och mötesplatser som än i dag bedriver sin verksamhet mitt inne i de centrala delarna av Oslo. Enligt Klaus Sletten skulle detta vara platser «der ungdomen skulde finna noko av den heimlege hugge og verta varna mot skjenkjestove- og varietelivet».⁴³ «Heimleg hugge» kan översättas till en inhemsk eller nationell trevnad, vilket Sletten tänkte representerades av landsbygden. I landsmålsfadern Ivar Aasens ordbok från 1873 beskrivs «hugge» som något som ger tröst, förnöjelse eller lindring. Det kan härledas till ordet «hugga» – att tillfredsställa, trösta eller lugna (exempelvis ett barn).⁴⁴ Enligt Sletten skulle besökare på BULs inrättningar alltså tröstas och skyddas från Oslos negativa sidor genom den hembygdskänsla som dessa platser skapade. Som historikern Ulrike Spring har uppmärksammat i sin artikel om BULs identitetssyn är det här inte tal om att återskapa hela landsbygden eller hembygdens betryggande lugn i Oslo. Sletten markerar i stället att det är endast är ett fragment av denna «hugge» som han vill återskapa med hjälp av BULs institutioner.⁴⁵

Kontrasten till denna nationella «hugge» var Oslos krogar men också det som benämns som «varietelivet». Här avses den underhållningsform som blev på modet i takt med att Christiania förändrades och blev mer av en storstad mot slutet av 1800-talet.⁴⁶ Ett av de främsta exemplen på detta fenomen i den norska huvudstaden var Christiania Tivoli, som lockade många gäster fram till dess nedläggning på 1930-talet. Platsen var känd för sitt varierade nöjesutbud med bland annat föreställningar, skådespel och trollkonster som lockade alla samhällsklasser i staden. Men Tivolit vid stadsdelen Vika förknippades även med prostitution och ölutskänkning och har beskrivits som förhatligt för delar av Oslos borgerskap.⁴⁷ Det är troligt att Sletten i varietéerna såg en moraliskt förkastlig underhållning och livsstil som han önskade att BUL med sina inrättningar kunde svara mot. Lösningen för Sletten och BUL blev att upprätta egna alternativa mötesplatser, såsom kafé- och restaurangkedjan Kaffistova.

I en jubileumsbok som utgavs med anledning av BULs 30-årsfirande år 1929 beskrivs det att den första Kaffistova, som etablerades på Øvre Slottsgata 29 år 1901 i Oslo, var:

[…] tilstelt som venaste, med vakker maaling i norsk stil, og ei mengd adalgode ordtøke kring vegene. Paa slik vis vart Kaffistova med ein gong noko for seg sjølv, ein sermerkt samlingsstad for godt folk som heller vilde halda «rødelag» ved kaffikoppen enn drikka seg svevnug paa ei ølstove. Maten skulde vera noko paa bondegjerd og, til dess meir heimehugnad (um det so gjekk mest paa halvraa potetkake). Salen kunde ogso brukast til samlingsrom for laget, og der skulde vera leserom med boksamling.⁴⁸

Den nyktra restaurangen Kaffistova beskrivs här som en frizon för de som ville undvika inrättningar som serverade alkohol. Platsen tycks avsedd att generera en sorts trygg och glad hemkänsla, en «heimehugnad». «Hugnad» innebär en sorts välbefinnande och avser alltså här hemmets förnöjelse. I Ivar Aasens ordbok i landsmål från 1873 definieras ordet som förnöjelse, glädje, tillfredställelse och andligt välbefinnande.⁴⁹ Både «heimleg hugge» och «heimehugnad» anknyter på så vis till en särskild sorts glädje som BUL knöt till bondeungdomarmas upplevelse av trygghet.⁵⁰ Den glädje som BUL föredrog hör alltså samman med en föreställning om landsbygdens trygghet och lindring. Den kan på så vis karaktäriseras som idén om en rural glädje.

En annan specificering av denna glädje som framställdes som viktig i relation till BULs emotionella gemenskap och de institutioner som BUL etablerade i Oslo är «gildt». «Gildt» är ett ord som betecknar både en trivsam samvaro och en sorts glädje eller uppsluppen stämning som frammanar stolthet. I Aasens ordbok beskrivs «gildt» som tursam, medan «gild» ges fyra olika betydelser. Det kan både röra sig om giltighet, duktighet och är därtill ett uttryck för något som anses vara ypperligt eller förträffligt. Ordet kan också signalera en särskilt stolt glädje. Noterbart är även de närliggande uttrycken «gilda» och «gilda seg» som tar fasta på uttryckets koppling till stolthet och glädje. Aasen definierar också «gilde» som ett sällskaps förnöjsamma sammankomster.⁵¹

BULs användning av begreppet «gildt» skiljer sig åt beroende på sammanhang. Mycket tyder dock på att glädjeaspekten av ordet centrerades av BUL i samband med beskrivningar av Kaffistova. Dessa nyktra restauranger kom på grund av sina stora ekonomiska framgångar och allmänna popularitet att öppna i många norska städer i början av seklet. När BULs syskonorganisation i Trondheim, BUL i Nidaros, öppnade en Kaffistova-restaurang fick den det talande namnet «Gildevangen». Detta ord är ett annat namn för de sociala sammanslutningar eller gillen som var vanligt förekommande under medeltiden.⁵² «Gildevangen» är också ett av de namnförslag som dyker upp i BUL i Oslos namntävling när en stuga i Nordmarka ska namnges, och beskrivningar av denna stolta glädje och samvaro verkar på så vis ha betonats inom flera delar av BULs emotionella gemenskap.⁵³ Inte minst framträder adjektivet som sagt i samband med Kaffistova. På 1930-talet när restaurangen minskat något i popularitet bland organisationsmedlemmarna vill somliga tillbaka till en tid då Kaffistovas trivsel stod högt i kurs. En medlem skriver: «Det norske! ’Stova’ vil då atter verta den same gilde staden som fyrr [...]».⁵⁴

I en sång i BULs jubileumsskrift från 1919 framstår både «gildt» och «hugsam» som ledord i beskrivningen av både Kaffistova, och «gild» framställs även som en egenskap hos de vackra kvinnorna som arbetade på restaurangen:

Eg heiter Ola Dølagut, Noreg er mi mor, og Klaus han er min bror. Me held til paa ein plass, der som ingen kann det tru, kor gildt det er aa bu. Og plassen heiter Stova, stova, Kaffistova, Ungdomsheimen, Framtidsvon. Paa Stova er so hugsamt aa ganga til og fraa ja dit stend all mi traa, der er ei gjenta fager og fin og gild og staut, ho meg kaffi gjev og graut. Og gjenta heiter: Sigrid, Magnhild, Tone, Birgit, grauten heiter: nam nam nam.⁵⁵

Här blir gild ett uttryck för den gemytliga stämning som hävdades råda på «Stova», en atmosfär som framställs som kännetecknande för BULs emotionella gemenskap. På så vis sammanfördes olika emotioner som rör hemmets glädje och trygghet i BULs retorik. Huvudtanken var att glädjen och tryggheten på BULs inrättningar skulle tjäna organisationens syften att skydda ungdomen från Oslos stadsliv.

Flera beskrivningar av Kaffistovorna som öppnade runt om i Norge under 1900-talets första decennier omtalar även den känsloväckande och uppfostrande funktion som Stovorna hade för ungdomen. En ungdomslagsvisa från tiden vid sekelskiftet 1900 beskrev de nyktra restaurangernas förmåga att väcka känslor av trygghet och glädje på följande vis:

Og bondegutar fekk stål i sind,
so flutte dei bygda til byen inn.
Og midt i ståket og framand sveim
dei bygde ein storfelde bondeheim.
Der koka dei kaffi og rjomegraut
så endåtil byfiffen smaka laut.
Og der var ungdoms møtestad,
der kjende han seg både trygg og glad.⁵⁶

Återigen framträder staden i detta citat som en främmande och stökig plats för bondeungdomen. Kaffistova utmärks som en motpol till stadens karaktär där lantlig kost i form av «rjomegraut» (en sorts vetemjölsgröt med rømme) serveras, vilket som så mycket annat i Kaffistovorna ska tjäna som påminnelser om den rurala hembygden. Visan ovan kan ses som en god sammanfattning för hur BUL betraktade sina restauranger. De sågs som trygga och glada tillflyktsplatser i en stadsmiljö som uppfattades som ogästvänlig i och med dess brist på lantlig hemkänsla och avsaknad av respekt för bondekultur.

Vitalismen och Kristianiabohemen

BUL verkar ha gjort sitt bästa under tidigt 1900-tal för att skydda bondeungdomen mot den falska glädjen som de menade präglade delar av Oslo. Samtidigt insåg man att ungdomens glädjebehov var alltför stort för att helt och hållet ignoreras. I Lagsbladet uttrycker bygdelagens nykterhetsråd år 1935 sin oro för att bondeungdomen ska upptas av den mer lättjefulla glädjen när de anländer till staden. Rådet framhäver att «moro», som kan tolkas som en nyckfull tillfällighet men också munterhet, inte bör vara motivet för de nyinflyttades tillvaro i Oslo: «Dei aller fleste av dykk som kjem inn til hovudstaden, de kjem ikkje hit for moro skuld. De har eit mål de trår etter.»⁵⁷ Vidare framhävs vikten att bondeungdomen håller «[…] hovodet kaldt og tanken klår. – Berre den som har styrken, viljen og den moralske ryggraden vinn.»⁵⁸

På så sätt utmålas staden som en plats som bondeungdomen borde bemöta med en rationell målinriktning. Det är där de kan göra karriär och bli någonting, och ett varningens finger höjs mot de ungdomar som tror att stadslivet endast är ett äventyr:

Du som kjem hit inn, du er ung, du vil leva som du kallar det. Kring deg ser du ljos-fargar, eit eventyr for mangein frå landet. Og mange stend med opne armar og vil taka mot deg, iallfall alle dei som vil tena pengar på deg. […] Pengane fekk dei, men kva fekk du sjølv? Fann du den gleda du leita etter? […] Svarar du ja på desse spursmåla, so anten lyg du eller du er komen for langt ned i dansen kring alkoholen.⁵⁹

En viktig bakgrund till denna förmaning mot ett naivt sökande efter lättsinnig glädje är föreställningen om Oslo som en dekadent stad i början av 1900-talet. Vid slutet av 1800-talet hade kretsen som brukar omnämnas som «Kristiania-bohemene» satt sitt avtryck i staden. Detta var en lös sammanslutning av konstnärer, akademiker och författare som ofta frekventerade restaurangerna och kaféerna i staden. Enligt deras kritiker förde de en cynisk och lössläppt tillvaro. Anförda av Hans Jægers tankar om fri kärlek, där sexuell frigörelse blev ett framträdande ideal, kom de av meningsmotståndare att förknippas med ett slags moralisk dekadens, men betraktades som upplysta sanningssägare av dess sympatisörer. Uppfattningen bland många var att de stod för en nihilistisk livshållning. Denna nihilism hade framför allt en kritisk udd riktat mot den borgerliga dubbelmoralen som förväntade sig trohet och sexuell avhållsamhet av kvinnan innan äktenskapet, samtidigt som otrohet och prostitution tilläts i det fördolda.⁶⁰

Det är inte otänkbart att BULs uppfattning om staden påverkades av ett motstånd mot det moraliska förfall som man tyckte sig se hos Kristiania-bohemene. Samtidigt räknades en av norskdomsrørslas mer kända frontfigurer, Arne Garborg, under en period som en del av kretsen.⁶¹ I BUL-grundaren Klaus Slettens egen historieskrivning när han ser tillbaka på dessa år framstår ändå intressant nog Kristiania-bohemerna som landsungdomens moraliska motsats. Sletten påstår att deras dekadenta hållning och anarkistiska ateism grundade sig i en felaktig och tom glädje. Denna arbetade den frilynta ungdomsrørsla runt sekelskiftet för att mota bort med hjälp av sin frejdiga livssyn. Sletten skriver apropå bohemerna: «Med den frilyndte ungdomsrørsla kom eit friskt åndsver, og det dreiv dekadanse-skodda til havs». Han hänvisar även till skribenten Rasmus Løland och dennes beskrivningar av den «friske, ljose, ’freidige’ tonen» som fanns i ungdomsrørslas tidningar och som premierades framför den livströtthet som funnits innan.⁶² Sletten påpekar även att rörelsen, som han benämner som «dekadans-sotta» och «bohemrørsla», endast var bunden till Oslo och att bondeungdomen därför hade tillskansat sig en livskraft från landsbygden som kunde användas som ett skydd mot stadslivets materialistiska livsåskådningar och dekadenta tomhet.⁶³ Även den naturalistiska riktning som litteraturen präglades av under 1880-talets materialistiska radikalism förkastas av Sletten, och han hävdar att Garborgs realismromaner under denna tidsperiod tillhörde de sämsta i författarens produktion.⁶⁴

Även om denna kritik av bohemens dekadens kan ha varit betydelsefull för BULs bild av Oslos stadsliv är det troligt att BUL också riktade sig mer allmänt mot de förvillelser som stadslivet i Oslo kunde föra med sig. Den riskerade att sprida skam över hembygden och var på så sätt inte etisk: «Vil du gleda heimen din og bygda di, so steller du deg slik at du ikkje treng skjemmast», skriver exempelvis Bygdelagens Edruskapsråd som arbetade för bondeungdomens nykterhet.⁶⁵

Ofta framställdes den lättja som kritiserades av BUL som en tom likgiltighet som kunde leda till det obehag som av organisationen vanligtvis sammanfattades med emotionen «heimlaushet». Det finns också exempel på att likgiltigheten bands samman med den materialistiska livssyn som många menade växte sig allt starkare i samtiden. I det allra första numret av Lagsbladet återger redaktionen ett referat av ett föredrag som hade framförts av den inflytelserika biskopen Peter Høgnestad. I föredraget uttrycker biskopen sin oro för att Norge ska sjunka ner i ett materialistiskt träsk och drabbas av likgiltighet. Denna lättjefulla materialism ska botas genom «idealitetstrongen» och inte minst målsaken som är Norges nationella uppgift, menar Høgnestad. Denna idealism tycks representera en generell andlighet och framtidstro. I referatet av Høgnestad skriver man i Lagsbladet att de nationella uppgifterna kan lösas men då «[…] lyt me halda oss friske for den materialistiske sykja og halda paa ideali.»⁶⁶ Återigen kan man i denna idealitetstro ana ett motstånd till det urbana stadslivet i Oslo som skapat likgiltighet och rotlöshet. Motvikten till denna «heimlaushet» blev det man inom BUL identifierade som mer levande och friare former av samvaro.

I laget ditt vil du finna noko av det som du kjenner heimanfrå, målet, miljøet, kulturen. Du vert ikkje so rotlaus som du trudde. […] Der vil du finna rom for den virketrongen og den livsgleda som du har trong til å få utløysing for. Der vil du litt etter kvart læra at i røynda er ikkje restauranten Oslo sitt rette andlet. Difor: Tak romet ditt i eit eller anna lag. Tak aktiv del i lagsarbeidet. […] I idrottslag, songlag, musikklag, leikarringar o. s. b. vil du finna ei betre form for livsgleda.⁶⁷

Återigen specificeras glädjen här som en livsglädje. Denna upptagenhet vid det levande är ett intressant och återkommande motiv hos BUL. Tematiken förs inte sällan samman med det kroppsliga, inte minst i synen på Oslo, som av BUL beskrivs som en blindtarm i den nationella kroppen.⁶⁸

Den levande glädjen framhävdes av BUL över det materiella och tomma, inte minst när ungdomen kommer på tal. Denna distinktion mellan det vitala och materiella kan förstås i ljuset av de vitalistiska tankegångar som var framträdande under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Kända förespråkare som vid denna tid ofta framhävde ungdomens inneboende vitala kraft var bland annat Ernst Haeckel och Friedrich Nietzsche. I Norge kom vitalistiska tankegångar att inspirera konstnärer och diktare såsom Olav Aukrust och Kristofer Uppdal. Det är troligt att dessa idéer blev betydelsefulla även inom BUL. Ett tecken på det är organisationens stora uppskattning för Uppdals och Nietzsches böcker vilka ofta behandlades under föredrag på BULs träffar.⁶⁹

De vitalistiska idéerna sammanbinds ofta med den tyska rasistiska nationalismen som fick sitt starkaste uttryck i nazisternas Blut und boden-ideologi och Völkisch-rörelsen, där naturen sågs som heligt sammanflätad med den germanska rasen och där hedniska ritualer och särskilt soldyrkan lyftes fram.⁷⁰ BULs vitalistiska nationalism bär flera likheter med den tyska romantiseringen av nationens livskraft. Även i synen på Oslos brist på nationell karaktär låg man nära framträdande ideologer inom det fascistiska partiet Nasjonal Samling (NS). Både NS och BUL ville driva ut det danska och återupprätta det norska i staden.⁷¹

Samtidigt som flera likheter finns mellan nazistisk ideologi och BULs tankegångar bör inte förekomsten av detta likartade idéstoff inom BUL tas som intäkt att det rådde nazistiska sympatier inom organisationen, utan tanken om Norges, naturens och ungdomens livskraft var en påfallande utbredd tankeströmning i samtiden. I så gott som samtliga politiska läger framträdde vitalismens hyllande av livets berikande kraftfullhet som särskilt manifesterades i naturens, solens och i ungdomens energiska framåtkraft. En vanligt förekommande tematik var att denna ljus- och soldyrkan kontrasterades mot stadens smuts och mörker.⁷²

BULs påverkan av vitalistiska tankegångar framträder även tydligt i organisationens syn på ungdomen som en politisk resurs där särskilt dess levande och emotionella egenskaper framhölls. Detta blir särskilt tydligt om man ser närmare på vissa av den norska ungdomsrörelsens ledande ideologer, vars tankar kan ses som representativa för BULs emotionella gemenskap.

Ungdomens frigörande kraft

En av de som hade ett starkt inflytande på BULs och NULs tankevärld och ungdomssyn var folkhögskoleläraren Kristoffer Sælid. Utöver sin roll som lärare kom han under 1930-talet att bli ledare för NUL och Noregs Mållag, som ledde arbetet för att jämställa landsmål med riksmål. Sælid tog kraftigt avstånd från det han ansåg var auktoritära krafter såsom nazism och socialism. Denna frihetssyn märks i talet «Tidi treng oss», som publicerades år 1936 i NULs avis Norsk ungdom och som även trycktes i BULs medlemstidskrift Lagsbladet samma år.⁷³ I talet framträder ungdomens levande karaktär som något som skulle kunna användas för att omstöpa samhället och bli kvitt dogmatiska tankesystem. Framför allt är det ungdomens emotionella kvalitéer och dess offervilja som centreras i denna frihetssträvan. Sælid skriver:

På nokre få år har det stige fram eit nytt ungdomsandlet ute i Europa. Det er eit levande andlet. Det har faste og sterke drag merkte av vilje og offerhug. Det har glødande augo som lyser både av eldhug og av angest. Denne levande, offerhuga ungdomen held på verta barn av systemet [...].⁷⁴

I detta tal centreras föreställningen om ungdomens emotionella karaktär. Den kopplas samman med det levande och viljestarka, som påstås utgöra en resurs för politiska intressen. Sælid talar vidare om behovet av att odla en fördomsfrihet hos ungdomen vilket skulle kunna motverka dogmatiskt systemtänkande.⁷⁵

De övergripande politiska målsättningarna inom hela norskdomsrørsla var sedan starten år 1896 att frigöra Norge som nation, både i politiskt och kulturellt avseende. Efter självständigheten från Sverige år 1905 kom NULs fokus alltmer att bli att uppvärdera norsk kultur i förhållande till det danska för att på så sätt stärka nationalstaten och nationalidentiteten till att bli mer livaktig. Denna ambition har inte spelat ut sin roll under mellankrigstiden i och med att Kristoffer Sælid omtalar denna nationella frihetskamp som ett framskjutet mål för ungdomsrörelsen även på 1930-talet. Vidare betonar han de emotionella vinsterna som denna rörelse syftade till:

Den frilynde ungdomsrørsla vil skapa gode og glade og sjølvtrygge menneske som ikkje skifter stemneleid med bylegjone frå agitasjonsbåra, men lever sitt liv med vilje og fornuft som vegleidar. Den frilynde ungdomsrørsla vil at ordet um eit fritt folk i eit fritt land ikkje berre vert ei ytre form, men ein indre røyndom. Det gjeld at ungdomen nyttar den fridomen folket vårt har til å frigjera seg sjølve, til å vinna meir og meir av kreftene frå sjeledjupet inn i organisera medvet og fast karakter. Til det trengst levande interessor, interessor som sender fangarmar mot verdi og inn mot djupet i mennesket. Kvar einaste frilyndt ungdomslag skal vera eit brennpunkt for levande og gjevande interessor tufta på fritt ord og fri tanke. Meir enn nokon gong treng verdi ein ungdom som veit kva han vil og vil det han veit er til bate for folk og land. Me treng ein ungdom som set samfundsbaten over eigenbaten og kan sjå fritt over partigrensor og bygdegrensor.⁷⁶

Värt att notera i detta ideologiska program är att god och glad sammanvävs med varandra som framträdande ideal för ungdomens fostran. Det är en fri, glad och självsäker människa som ska skapas genom rörelsens ungdomsarbete. Denna ungdom ska vara beredd att offra sig för det gemensamma och nationella men samtidigt odla sin frisinnade individuella karaktär. Känslorna binds här också samman med vilja och kontroll. De ska med andra ord skapas och kontrolleras, vilket stärker tesen om BUL som en normerande emotionell gemenskap. Vidare är det den inre emotionella verkligheten hos ungdomen som man vill forma.

Detta tal från en av rörelsens ledande ideologer fastställer sålunda att frihet och samhörighet i nationen börjar med arbetet för att skapa en frisinnad ungdomsglädje. Den framtidsvision om ett mer norskt Norge som framställs som det övergripande målet för NULs och BULs modernitetsprojekt bygger på att ungdomens emotionella kraft tas tillvara. På så sätt blir ungdomens glädje ett framåtsyftande medel i det kulturpolitiska projektet om att skapa en sammanvävd norsk nation.

Sælids uppmaning omfattar emellertid inte alla norrmäns glädje. Glädjen som ska omsluta den norska ungdomsrörelsen kontrasteras mot de som inte lyckas stå emot agitationen som sker i städerna. Vilka som står för denna agitation diskuteras inte närmare av Sælid, men likväl låter han denna suddiga fiendebild representera de som arbetar emot rörelsens strävan efter en glädjestyrd ungdomsfostran. Troligtvis är det arbetarrörelsens framväxt och agitation om klasskamp som avses, men detta antyds alltså endast implicit av Sælid. Det är dock ett rimligt antagande med tanke på att NUL ideologiskt stod nära partiet Venstre, inte minst i synen på klasskamp som något söndrande, som antogs stå i vägen för nationens sammanhållning.⁷⁷

BUL anslöt sig till detta nationella projekt som till stora delar uttrycktes genom arbetet för att uppvärdera landsmålet och det norska. En annan del av den framtida visionen av ett norskare och friare Norge var att höja bondeyrket och landsbygdens anseende. Detta omtalas som allvaret i organisationens medlemstidning Lagsbladets övergripande uppgift, samtidigt som man betonade behovet av att glädja ungdomen med skämt och underhållning. Man skriver att:

Bladet vaart hev tenkt aa vera til rettleiding her med. Gjeva rettleiding so ikkje hugnaden vert upp i tuti ogtatl og inkjevetta, men soleis at han kann vera med till aa utvikla oss til ein frisk, sterk og glad ungdom.⁷⁸

Återigen framträder här ett ideal om måttfullhet vad gäller glädjens karaktär. Det gällde för BUL att reglera ungdomens glädje på en balanserad nivå så att den inte övergick i en överdriven flamsighet och på så vis tappade sin kraft. Att föra samman den allvarliga uppgiften om att uppvärdera landsbygdens roll med att skapa glädje hos ungdomen var alltså ett utsagt mål för BULs medlemsblad från och med dess första nummer år 1918. Vad gäller syftet att vägleda ungdomen till rätt sorts glädje påtalar Lagsbladets styrelse de enskilda fritidsavdelningarnas betydelsefulla roll inom BUL.⁷⁹

Fritidens fröjder

Utöver att vara viktiga samlingspunkter för laget var de inrättningar som BUL grundade i Oslo också skådeplatsen för många av lagets olika fritidsaktiviteter för unga. Det rurala glädjemotivet med «heimehugnad» som framträder i organisationens syn på Kaffistovas stämning och atmosfär återfinns även inom dessa lokalavdelningars verksamhetsbeskrivningar. Bland annat föreslår en medlem att BULs nybyggda stuga i Nordmarka ska kallas för «Heimehug».⁸⁰ På så vis blir det tydligt att de olika avdelningarna inom organisationen ingår i en gemensam emotionell gemenskap där särskilda emotioner relaterade till den rurala glädjen och tryggheten normeras som viktiga. Den lantliga glädjen framträder även i BULs beskrivningar av naturupplevelserna som medlemmarna mötte under utflykter till Oslos omgivande naturområde Nordmarka. Tillvaron i Nordmarkas stillsamma skogar påstods friska upp kropp och själ och man skulle genom att delta i BULs aktiviteter där bli «fri og glad».⁸¹

De helgutflykter som BUL arrangerade till Nordmarka syftade till att återknyta bandet till hembygdens natur som man tänkte att bondeungdomen i sin urbanisering hade förlorat. Vistelserna i skogen skulle även ge ungdomarna ett andrum från stadens larm och smuts. Mötet med naturen väckte hos somliga ett starkt minne av hembygden och en längtan att återvända till den lantliga plats som man kom från. Dessa minnesbilder kunde framkalla en glädje som var så pass stark att den framkallade tårar, vilket framgår i dikten «Eg kom fraa skogen–» av Kaare Bjørgen som publicerades i Lagsbladetår 1919. Motsatsen till denna tårfyllda hembygdsglädje blir i dikten stadslivets gråa surmulna tungsinthet: «Her er ei taake so sur og stinn, men heime bles det ein sumarvind».⁸²

Hos Bjørgen blir glädjen som förknippas med dennes lantliga hembygd närmast existentiell och den framstår som hans stora motivation och grunden för hela hans livskraft:

Aa! Gud kor vilde eg vera glad,
um eg fekk vitja min heimestad;
daa skulde alt som er vondt eg gløyma,
og livskraft vilde i hugen strøyma.
No er eg berre ei fredlaus sjæl;
men endaa rik, og so stor og sæl,
eg nok skal verta med tidi lel,
Dengong eg heime i dalen byggjer.
so høgt mot himlen der fjelli tryggjer,
og endaa gladare vert eg naar
eg meg den gjenta eg elskar faar.⁸³

Här centreras även den glädje som kärleken ger och det är viktigt att påminna sig om den sociala funktion som BUL också fyllde för organisationens unga medlemmar. Många äktenskap tog sina första stapplande steg på vandringsturer till lagets fritidsstugor i Nordmarka. I citatet ovan återkommer även det vitalistiska motivet samt en glädje som är direkt knuten till hembygden och möjligheten att någon gång återvända dit. Fantasin om att återvända till hembygden verkar emotionellt läkande, som något som kan bota allt ont, och detta hem framträder som en trygg kontrast till allehanda själsliga plågor.

Utöver naturutflykterna i Nordmarka kunde god ungdomsglädje enligt BUL väckas av körsång. I en artikel skriven av signaturen «Lagsgut» år 1920 framhålls sångens sammanbindande kraft. Författaren beklagar att vissa anser det vara omanligt att sjunga och pekar på sångens stämningsfulla värde för såväl unga kvinnor som män. Här bör nämnas att flera av BULs aktiviteter riktade sig mot båda könen även om detta inte gällde alla verksamheter inom organisationen.⁸⁴ Sångverksamheten anses i artikeln vara direkt kopplad till ungdomens behov och körsången ses som ett uttryck för den rätta ungdomsandan: «Song høyrer ungdomen til. Det er vel den vakraste uttryksform me hev for ungdomshugen.»⁸⁵ Körsångens emotionella betydelse verkar i stort sett ha varit ett framskjutet motiv inom BUL. I en artikel i Lagsbladet år 1939 framhäver signaturen Ole Klatt att: «Du vert lettare til sinns, humøret kjem up og i det heile kan du ved songen sanka åndeleg styrke».⁸⁶ Även om glädje inte specifikt skrivs ut här är det rimligt att anta att det är en sorts glädje som eftersträvas i metaforen om att höja ett humör. Att omtala glädje som något lättsamt som kan höjas upp har beskrivits som en universell emotionell metafor för denna känsla inom lingvistisk forskning.⁸⁷

Förutom Korlaget var en av de mer framträdande «særlagen» inom BUL folkdanslaget Leikarringen. I Lagsbladet ges anekdoter från denna dansgrupps första tid. En artikel återger minnet av en kylig sommarkväll år 1917 när dansarna skulle uppträda för publik vid Norsk Folkemuseum på Bygdøy. Leikarringens dansare var iklädda sina vackraste bunader men varken deras dans, sång eller utstyrsel förmådde skänka lite andlig värme till den stelfrusna publiken, enligt skribenten. Den sura avmätta stämningen upphörde endast när ett svenskt folkdanslag sammanstrålade med det nybildade norska danslaget. Då väcktes snart «gilde og hugnad» hos deltagarna och publiken i den annars kalla sommarkvällen.⁸⁸

Även om BULs glädje syftade till att ena det norska folket och skapa en större vördnad för norsk allmogekultur, kunde glädjen alltså delas över landsgränsen med svenska syskonorganisationer – trots att unionsupplösningen var ett färskt minne hos många norrmän. Detta vittnar om ett inkluderande inslag i organisationens nationalistiska glädjesyn. Ett annat exempel på denna inkludering är när BUL bjöd in den svenska underhållaren och folkvisesångerskan «Delsbostintan». Enligt historikern Ulrike Spring framställdes denne svensk med bondebakgrund som «den Andre» och «oss» på samma gång.⁸⁹ Den gemensamma kulturella och språkliga bondebakgrunden upplevdes av BUL-medlemmarna emellertid som viktigare än den nationella identiteten, vilket gjorde att Delsbostintans skrönor från den svenska landsbygden i Hälsingland ansågs sprida glädje på BULs tillställning.⁹⁰ Ofta används humor som ett medel för att stärka en upplevelse av sammanhållning och den kollektiva identiteten, vilket kan innebära att andra identiteter stängs ute från den gemensamma glädjen.⁹¹ Om denna svenska kvinna inte hade haft en bondebakgrund hade skämten förmodligen inte mottagits lika väl. Exemplet kan tas som ett tecken på glädjens identitetsbundna karaktär men illustrerar även hur nationssynen inom BUL inte nödvändigtvis förkastade andra nationella identiteter då den rurala bakgrunden i detta fall ansågs vara den viktigaste aspekten av BULs identitetsprojekt.

Glädjens samband med BULs identitetssyn framkommer även i återberättandet av det svensk-norska folkdansframträdandet vid Norsk Folkemuseum. Här sammanfattas de emotionella effekterna som Leikarringen har haft under de tio år som gått sedan den kylslagna midsommarkvällen år 1917 på följande vis:

Årsstemnorne i N. U. L. har skift ham sidan leikarane kom meir ålment med. N. U. L. viser eit yngre anlet no, eit friskare og ljosare anlet. Eit anlet som er eit godt argument i seg sjølv. Ein vakker, glad dansarflokk med god folkeskikk viser betre enn mange talar at gamal norsk kultur er noko å taka vare på, å bygge på. Lat oss difor halde fram og møte på årsmøta og dansa oss inn i hjarte både hjå ven og uven, lat dei sitja og kjenne seg fatige avdi dei ikkje er med og tek del i vår glede.⁹²

Här framstår den friska och ljusa ungdomsglädjen som en produkt av den norska ungdomsrörelsens arbete. Skribenten menar att ungdomen i BULs folkdansgrupp nu hade lyckats dansa sig in i hjärtat hos både vänner och ovänner och odlat en glädje som förmådde att demonstrera värdet av det som betecknades som norska kulturuttryck och sedvänjor. BULs fritidsaktiviteter hade därmed avsikten att förena den framtida glädjen av ett fritt och förnorskat Norge med en glädje som placerades i det förflutna, i allmogens traditioner och seder. Samtidigt är det tydligt att inte alla norrmän gjordes delaktiga i denna glädje, somliga antar man sitter och känner sig fattiga för att de inte är en del av den goda stämningen. Berättelsen framhåller ändå en tro på att fler kan övertalas att förstå värdet av organisationens verksamheter och målsättningar genom folkdansen. I dansens emotionella uttryck möts framtid och tradition. Den glädje som väcks av dansen och som syns i de ljusa ansiktena hos de unga dansarna talar ett starkare och mer övertygande språk än vad ord förmår att förmedla.

Slutsatser

Den glädje som eftersträvades hos ungdomen tog sig olika former och namn inom BULs och NULs ideologi och verksamheter. Artikeln har visat hur denna glädje sågs som en sorts andlig resurs hos ungdomen som kunde användas i den kulturella frigöringen och förnorskningen av Norge. I samband med att nationen förvärvade en större politisk och kulturell självständighet i början av 1900-talet blev intresset för ungdomens emotionella värde allt starkare. En annan del av norskdomsrørslas nationella projekt var att uppvärdera den norska landsbygden och bondeyrket. Detta kom, tillsammans med arbetet för att uppvärdera det nynorska språket, att bli framträdande målsättningar för den norska ungdomsrörelsen, där ungdomens glädje sågs som en viktig kraft och ett medel för att nå detta mål. Eftersom BUL ingick som en del av denna bredare rörelse bör organisationens tankegångar om ungdomsglädje förstås mot denna ideologiska bakgrund.

Ungdomens emotionella kraft var en utpräglad föreställning under 1900-talets första decennier och förknippades med en framtidsoptimism som ansågs användbar av många politiska intressenter. För att denna kraft skulle kunna användas behövde ungdomen först väckas genom att deras intresse för nöjesliv och sociala sammanhang tillgodosågs. BUL präglades här av en grundtvigiansk kristen syn där särskilda nöjen såsom sång och folkdans framställdes som etiskt försvarbara och välgörande för ungdomen.

Målet för BUL blev att skapa det man ansåg var en god glädje hos ungdomen. Det fanns dock hinder på vägen. Dels i form av pietismens stränga syn på dans och lek, dels i stadslivets falska glädjeutbud och dekadens. Arbetarrörelsens framväxt under det tidiga 1900-talet och agitation om klasskamp anas även som ett motstånd som BUL behövde övervinna. I stället för lättjans väg valde BUL och NUL att utveckla en egen nykter och rural glädje som upplevdes som mer etisk försvarbar än stadens nöjesutbud. Detta tog sig starkast uttryck i beskrivningen av Kaffistova, de nyktra restauranger som BUL etablerade i Oslo, men denna rurala glädje framställdes också som viktig i samband med organisationens naturutflykter till Nordmarka.

BUL gav denna särskilda glädje en vid innebörd. Den knöts samman med bilden av hemmets trygghet, landsbygdens livskraftiga natur och även sångens humörhöjande kraft. Denna glädje, som uttrycktes som en motvikt till dekadensen på bohemiska restauranger och varietéer, uttrycktes med orden «gildt», «heimehugnad» och «heimehugge». Dessa emotioner anspelade på föreställningar om BULs institutioner som en lycklig och trygg gemenskap. Organisationen omtalade också «glede» och «livsglede» i samband med sina verksamheter. Här anas en stark påverkan av vitalistiska tankegångar. Det levande sattes i samband med det ljusa och emotionella hos ungdomen och med naturens kraft. Denna ljusa glädje kontrasterades av det materiella och mörka som ofta fördes samman med staden och Kristiania-bohemernas livssyn.

Dessa glädjeemotioner blev en del av det normsystem som upprättades inom den emotionella gemenskap som BUL stod för. Dessa ideal skulle kultiveras hos bondeungdomen genom varierande aktiviteter såsom körsång, folkdans och nykter gemenskap på Kaffistova. BULs beskrivningar av den glädjen som de eftersträvade hos ungdomen är samtidigt undfallande och det är inte alltid helt lätt eller fruktbart att särskilja tal om ungdomars vitalistiska livskraft från en mer allmän livsglädje, eller kärlekens lycka från hembygdens trygga glädjefulla trivsel. De emotionella idealen går ofta samman i varandra och utgjorde en grund för hur bondeungdomen skulle fostras.

Trots glädjens breda karaktär och samverkan med andra emotioner såsom trygghet framstår BULs strävan efter ungdomsglädje som en stark motivation för hela organisationens existens. Den utgör grunden för BULs retorik om Oslos faror och värdet av de egna verksamheterna. Därmed påvisar denna känslohistoriska granskning fler dimensioner av BULs politiska projekt än vad tidigare studier av organisationens mål behandlat.

BULs retorik om ungdomsglädje var tidstypisk och kan ses som en reaktion på Oslos urbanisering. Inte sällan förknippades den goda glädjen av BUL med allmogekulturens äldre traditioner och en romantiserad bild av Norges förflutna. Samtidigt frammanades glädjen som en progressiv kraft, som något som hörde till den ljusa framtiden. Med hjälp av glada ungdomar ville BUL på så vis skapa ett mer norskt Norge där den friska ungdomsglädjen blev ett viktigt ideologiskt redskap för förändring.