Når man søsætter et projekt, kommer det sjældent i havn på præcis den måde, man har forestillet sig. Det gælder i allerhøjeste grad også for dette temanummer, der har taget nogle uforudsete drejninger undervejs. Da vi i sin tid inviterede forskere til at sætte Norden og dens påberåbte renæssance under lup, var det med ambitionen om at favne bredt og belyse det nordiske fra nye, skæve og uventede vinkler. Men til vores overraskelse havde de bidrag, der strømmede ind, et udtalt fælles fokus – på Skandinavien og på 1800-tallet. Og hvordan kan det egentlig være? Er det skandinaviske fokus en ren tilfældighed, en følge af tidsskrifternes udgivelsessprog, eller måske et tegn på, at Norden og dens renæssance betyder noget andet i Skandinavien end i andre nordiske lande? Og er det helt tilfældigt, at 1800-tallet står i fokus, eller er der noget ved netop dette århundrede, vi i dag kan spejle os i?
Til at hjælpe os med at opklare disse spørgsmål har vi sat to af de fremmeste Nordenforskere i stævne: Peter Stadius og Johan Strang fra Centre for Nordic Studies ved Universitetet i Helsinki. Her forsker de i nordiske forhold i krydsfeltet mellem humaniora og samfundsfag, og ser det som deres fornemste opgave at spørge, hvad det er ved disse forhold, der gør dem ”nordiske”. Centeret blev grundlagt i 2002 som det første og hidtil eneste forskningscenter i Norden, der bedriver nordiske områdestudier som et selvstændigt fag. Og at det netop er i Finland, man har oprettet et sådant forskningscenter, er ifølge de to forskere ikke tilfældigt. Hvor de i andre nordiske lande ser en tendens til at tage det nordiske tilhørsforhold for givet, har man i Finland mere aktivt skulle vælge det til. Med sit særegne sprog og perifere placering har dét at være en del af Norden ikke altid givet sig selv. Og det, mener de, har givet Finland et særligt, samtidigt insider- og outsiderperspektiv på Norden samt en mere umiddelbar erfaring af, at Norden – både som idé og fællesskab – er noget, der konstrueres.
I udforskningen af denne konstruktion er deres arbejde i særdeleshed rundet af en begrebshistorisk tradition. De er særligt optaget af at se, hvad der får de forskellige nordiske lande til at kalde sig nordiske i forskellige sammenhænge, ligesom de er interesserede i at forstå, hvordan den politiske kultur i Norden er formet af begreber som for eksempel demokrati, velfærd og samarbejde, samt hvordan sådanne begreber har ændret betydning i en nordisk kontekst. Også komparative perspektiver er fundamentale for deres arbejde. De undersøger både, hvad der forener og splitter Norden indadtil, og hvad der adskiller den fra resten af verden udadtil, og insisterer på at forskelle og ligheder altid vil være lige vigtige at forstå. For Norden bæres som konstruktion af begge dele.
En kold, januar morgen med sneen dalende over Oslo og Helsinki mødtes vi med Peter Stadius og Johan Strang på en zoomforbindelse til en samtale, som I kan læse med i her. Samtalen er ledet af Arendse Wenzel Måge og transskriberet af Viktor Andersson.
Arendse Wenzel Måge (AWM)
Idéen til dette temanummer om Norden opstod, da vi begyndte at lægge mærke til, hvordan nordiske politikere og stemmer i den offentlige debat talte om en ”renæssance” for Norden og det nordiske samarbejde. Det gjorde os nysgerrige på, hvilket ”gammelt Norden” der skulle fødes på ny, og gav os lyst til at nuancere og kvalificere debatten ved at fremhæve de mange forskellige forestillinger, som ”Norden” gennem tiden har dækket over. Har I i jeres forskning – enten i materialet eller i de institutionelle rammer – stødt på sådan en renæssanceretorik?
Johan Strang (JS)
En väsentlig del av din fråga är vilket Norden som ska återuppväckas. Den renässansvåg vi befinner oss i just nu skiljer sig från tidigare varianter. Jag växte upp i kalla krigets Norden, som var väldefinierat och rätt okontroversiellt, med fokus på att bygga en exceptionell välfärdsstat och stark socialdemokrati. Internationellt handlade det om att vara mäklare, en röst för fred och neutralitet – Norden skulle vara en region som stack ut från resten av världen i det avseendet. När välfärdsstaten omdefinierades till konkurrensstat i början av 2000‑talet och runt finanskrisen 2008 talades det mycket om "branding", och det gick hand i hand med ett renässanstänkande som å ena sidan präglades av nostalgi, en längtan tillbaka till 1900-talet och välfärdsstaternas Norden, men som också skulle omstöpas i en nyliberal och mera ”EU-ropeisk” skepnad. I dag är det ett annat Norden som ska återfödas: nu talar vi om säkerhet. Den nordiska retoriken har blivit en säkerhetsdiskurs, och inte säkerhet i den tidigare bemärkelsen av neutralitet och att vara en röst för fred, utan i termer av upprustning. Det är ett nytt Norden, som pekar tillbaka på skandinavismen och 1800‑talet, då man försökte skapa en säkerhetsregion av Norden. Det att ni i ert arbete med numret främst har fått in bidrag om 1800‑talet speglar kanske det faktum att dagens Nordenretorik har få referenspunkter gemensamt med 1900‑talet, och desto fler med 1800‑talets kaos.
AWM
Det overraskede os, at vores call for papers, som ellers lagde op til en meget bred forståelse af ”Norden” med mulighed for nye og skæve vinkler, endte med at indbringe så mange bidrag om 1800‑tallet og Skandinavien. Kan I uddybe, hvorfor 1800‑tallet bliver det oplagte spejl for vores samtid, når det gælder Norden i dag?
JS
Det har nog att göra med den geopolitiska osäkerheten i dag. Andra halvan av 1900‑talet, som många karaktärisera som Nordens guldålder, präglades av en värld som var stabil i sin bipolaritet: man visste hur man skulle orientera sig. Nu är det mer osäkert, med fler parametrar att förhålla sig till. Dagens läge liknar på det viset 1800‑talet mer än det liknar 1900‑talet. Det är en faktor. En annan är att fundamentet för Nordens guldålder under kalla kriget var att vi höll på att dras isär av olika geopolitiska intressen. Danmark, Norge och Island ingick i NATO medan Finland hade sin överenskommelse med Sovjetunionen. Men just det faktumet gjorde att alla nordiska länder hade goda skäl att investera i det nordiska samarbetet – Finland behövde det desperat för att vara del av Väst, medan Norge och Danmark inte ville bli indragna i en generell kärnvapenupprustning: Norden skulle vara ett lågspänningsområde. Denna särskilda konstellation har försvunnit i dag. Efter kalla kriget föll det nordiska lite i glömska. Vi kunde ha samarbetat också om säkerhetspolitik, men det fanns inga hot eller faktorer som pushade på just det nordiska samarbetet. Idag drivs den nordska renässansen fram av just säkerhetspolitiska utmaningar, men till skillnad från kalla kriget finns det inget som drar oss isär. Det är en unik situation, och det känns lite som att det är nu eller aldrig för det nordiska samarbetet.
AWM
Fra et idéhistorisk perspektiv er det interessant, at retorikken om et stærkt Norden i dag i så høj grad motiveres af truslen fra Rusland. I 1700‑tallet var det almindeligt at inkludere Rusland i Norden som kategori, mens der i 1800-tallet voksede et nyt begreb om Østeuropa frem, som Rusland gradvist kom til at høre under. Måske ligner dagens situation ikke bare 1800-tallet rent sikkerhedspolitisk, men også begrebsligt, hvor Norden tænkes i kontrast til Rusland.
Peter Stadius (PS)
Det ärintressant hur Norden definieras både geografiskt och innehållsligt. Norden har betytt olika saker i olika sammanhang, och som du pekar mot har dessa betydelser ofta överskridit den geografi vi i dag tänker som ”nordisk”. Till exempel var nordisk mytologi en viktig del av byggandet av tysk nationalism och självförståelse, och på 1900‑talets början och under 1920‑talet kopplades ”Nordic” till vithet och rasdiskurser i USA. ”Nordic” betyder alltså ofta något helt annat än nordiskt samarbete via det Nordiska rådet: det blir laddat ur ett rasvetenskapligt perspektiv, till exempel. ”Skandinavien” som begrepp har förstås funnits länge, och ”Norden” förekommer redan på 1600-talet, som benämningen av Gustaf II Adolf som ”Lejonet från Norden” under trettioåriga kriget. Under 1700-talet är diplomatins språk franska; man talar om ”Le Nord” och ”det nordliga systemet” , där Ryssland framträder som den nya starka staten i ”Le Nord” som ju översätts till svenska som ”Norden” . Under 1800-talet försvagas Sverige och Danmark geopolitiskt och söker gemenskap. På 1700-talet var Danmark och Sverige ärkefiender, och Danmark var ofta allierat med Ryssland. Därefter kommer nationalismen, romantiken och de liberala idéerna, och med dem nationen: man formulerar en kulturell och språklig, pannationell gemenskap och börjar definiera ett Norden – medan Finland politiskt står vid sidan. ”Orientaliseringen” av Ryssland sker under 1800-talet, särskilt från 1850-talet. Ur danskt perspektiv blir det vikitigt att stänga ute det tyska ur det nordiskt-skandinaviska, både kulturellt och politiskt. Under mellankrigstiden och efter andra världskriget är säkerhetsfrågan ständigt närvarande, men hamnar ofta utanför offentlig debatt. Efter kriget görs ett försök att skapa en nordisk försvarsunion, men det fallerar. Ritningen har funnits i bordslådan sedan dess, men av olika orsaker har den inte förverkligats. På 1930-talet utgör både Sovjetunionen och Tyskland faktorer som historiskt motiverar skandinavism och nordiskt samarbete, inte minst ur Danmarks perspektiv. I dag är Tyskland förstås inte en säkerhetspolitisk faktor på det viset, vilket illustrerar hur mycket geo- och säkerhetspolitik förändras. När det gäller tankar om nordisk renässans kan man tala om centripetala och centrifugala krafter. Nu, med kriget i Ukraina i öst och Grönlandsfrågan i väst, koncentrerar sig Norden inåt, man finner att det nordiska är viktigt.
AWM
Med undtagelse af en enkelt artikel om Island handler alle de artikler, vi modtog til dette nummer, om Skandinavien. Er det tilfældigt, eller er der et særligt behov for ”det nordiske” i Skandinavien i dag sammenlignet med for eksempel Finland eller Island?
JS
Om man analytiskt skiljer mellan skandinavism och nordism kan man säga att skandinavismen byggde på att skapa en nation och militär säkerhet. Där var språkgemenskapen viktig. 1900‑tals-Norden byggde mer på socialdemokrati, fred och samarbete mellan fem suveräna nationer, och där hade Finland och Island en plats på ett annat sätt. Men nog har vi en nordisk renässans också i Finland och den ser ganska likadan ut som i de andra nordiska länderna, om än mindre knuten till språk.
PS
I motsats till 1800‑talets skandinavism har det nordiska samarbete som uppstod under 1900-talet alltid byggt på villkorslös respekt för varje nationalstats självständighet och suveränitet. Denna doktrin uppkom främst genom norsk påtryckning. Tankar om en språk- och kulturgemenskap fanns där också, förstås, men det rådde ändå en misstänksamhet på ett politiskt plan, med bakgrund i svensk imperialism och det historiska förhållandet till Danmark. I dag definieras inte längre Norges förhållande till Skandinavien av den historiska erfarenheten av att vara på sin vakt. Istället talar man mer hängivet om Skandinavien och känner genuint att man står på samma nivå som Danmark och Sverige. Tanken att Finland och Island står lite utanför har följt med Skandinavien som kategori, men samtidigt används ”Skandinavien” och ”Norden” ofta som utbytbara termer.
JS
Jag vill understryka det Peter säger: till och med Norge har blivit nordistiskt, och det har skett de senaste 30 åren. Förr var Norge det minst nordistiska landet, eftersom man var rädda för svensk imperialism – ur finsk horisont känns det ju lite som ett lyxproblem. Här i Finland är Norden istället ofta nästan synonymt med Sverige. När vi talar om det nordiska i Finland, talar vi ofta egentligen bara om Sverige. Sverige å sin sida är en naturlig del av den skandinaviska gemenskapen, men har samtidigt en särskild kärlek till Finland. Jag brukar säga att ingenting är så sött som en norrman som inser att Sverige älskar Finland mer än de älskar Norge.
AWM
Det er der sikkert mange af vores læsere, der bliver kede af at høre. For ikke at gnide salt i såret, vil jeg vende tilbage til din tidligere pointe om 1800-tallet som referencepunkt i dagens Nordenretorik. For mens dagens geopolitiske situation unægteligt gør 1800-tallet til en oplagt historisk parallel, er jeg nysgerrig på, om selve Nordenbegrebet kommer med en fordring om at se sig tilbage? Her tænker jeg på, hvordan forskningslitteraturen er fuld af begreber som ”Nordic Nostalgia” og ”Northern Time Travel”, der forsøger at indfange Nordens rækken tilbage i tid.
JS
Jag har undersökt Norden som politiskt begrepp. Varför har det nordiska varit viktigt i begrepp som ”nordisk demokrati”, ”nordisk välfärd” och så vidare? Den kände tyske begreppshistorikern Reinhart Koselleck menade att historien består av erfarenhet och förväntningar. I det perspektivet kan vi förstå Norden som ett begrepp som används för att överbrygga klyftan mellan historisk erfarenhet och förväntningshorisonter: att skapa en tradition – peka bakåt, mot erfarenheter – för att samtidigt peka framåt. Det nordiska är ofta samtidigt gammalt och traditionellt, men också progressivt och framåtblickande – det är dess funktion i politisk retorik. Det finns många exempel på detta. Begreppet ”nordisk demokrati” är påtagligt under 1930‑, 40‑ och 50‑talen, då man ofta mytologiserar den ”fria nordiska bonden” eller vikingar för att skapa bilden av att Norden alltid varit demokratiskt, och därför ska fortsätta vara det genom byggandet av demokratiska välfärdsstater. Sådant var Socialdemokraternas kolonisering av bondearvet på 1930‑talet. Under den nyliberala epoken, när man börjar tala om ”den nordiska modellen”, erövrar den konservativa högern berättelsen: Norden har ett demokratiskt arv, välfärdsarv, jämlikhetsarv – men nu måste vi bearbeta detta arv och skapa en effektiv konkurrensstat som överlever i den nya världen. Därför blev det viktigt för konservativa att använda Nordenretorik i början av 2000‑talet. Det handlar ofta om att skapa en tradition genom att erövra ett arv, och därefter peka framåt.
PS
Jag håller med Johan. Med den nyliberala omdefinieringen av ”The Nordic Way” hör kapitalism och Norden ihop. Samtidigt finns det i den anglosaxiska världen kvar en bild av Norden som ett slags föregångsland, ett ”semisocialistiskt” paradis genom ”The Middle Way”, som den amerikanske journalisten Marquis Childs skrev 1936. Också under 1890‑talet och kring 1900 projicerade utomstående ofta en bild av Norden som idealsamhälle; det fyllde ett syfte i deras diverse inhemska politiska debatter. Ser man på det inom de nordiska länderna tycks det som att vi från 1800‑talet och framåt, genom skandinavism och diskurser om nordiskt samarbete, har neutraliserat historieskrivningar som betonar historiska konflikter mellan nordiska länder, främst Danmark och Sverige. Det utgör inte ett politiskt stoff att mobilisera, så att säga. Vi har neutraliserat historiska konflikter och istället gjort Norden synonymt med modernitet. Det är i dag självklart för nordiska länder att ligga i framkant i digitaliseringsprocesser. Ett praktiskt exempel är hur Estland har anammat utfasningen av kontanter som ett sätt att profilera sig som ”nordiskt”; både där och i Sverige är det nära nog omöjligt att betala med kontanter, vilket inte är fallet i exempelvis Tyskland. Det är bara en detalj, men det illustrerar viljan att vara modern och gå i bräschen för den teknologiska utvecklingen.
AWM
Det er spændende – at Norden næsten bliver synonymt med modernitet, og at ”det nordiske” og ”Norden” lapper afstanden mellem erfaring og forventning. Hvis man har lagt de historiske konflikter bag sig, hvad er det så for erfaringer, man forsøger at tage med ind i fremtiden? Hvilken fremtid forsøger man at bygge?
PS
En grundläggande utgångspunkt är antagandet att de nordiska länderna kan lita på och stötta varandra – att man, för att använda den metaforen, känner att man tillhör samma familj. I en osäker värld, där händelser i öst och väst ligger bortom vår kontroll, finns en upplevelse av att de nordiska länderna förstår och litar på varandra. Frågan om länderna kan förplikta sig att stödja varandra i säkerhetspolitiska frågor har varit en återkommande stötesten. Nya frågor har aktualiserats som för fem-tio år sedan hade tett sig otänkbara, till exempel yttrandefriheten. Norden har varit en föregångare inom demokrati och mjuka värden, men nu lever vi plötsligt i en tid där detta håller på att trängas tillbaka – som utvecklingen i USA visar. Ur ett nordiskt perspektiv är det ganska konfunderande, och jag tror att ett pågående huvudbry för många nu är utbildning och folkbildning gällande medie- och källkritik. Hur kan man skapa nordiska medborgare som klarar av att orientera sig i dagens värld av desinformation? Säkerställandet av de nordiska samhällenas resiliens i den här typen av frågor är ett mycket aktuellt tema.
JS
Ett sätt att se saken är att det är just precis för att vi i Norden inte lyckats skapa en militär allians som vi har investerat i mekanismer som skapar fundamental tillit. Vi har skapat en region där vi verkligen litar på varandra. Sverige kom aldrig till Danmarks undsättning på 1800‑talet, och andra världskriget var fullt av liknande besvikelser. Ändå kan man säga att vi har investerat i trygghets‑ och säkerhetsskapande funktioner i vår region. Tanken att två nordiska länder skulle gå i krig med varandra är absurd, och vi stöder varandra så mycket vi kan i alla internationella sammanhang. Men just vad gäller den militära biten saknar vi goda erfarenheter av att komma till varandras undsättning. Vidare finns det också skillnader mellan de nordiska ländernas utrikespolitiska traditioner. Varför är det just Danmark och Finland, Mette Frederiksen och Alexander Stubb, som är de ledande nordiska rösterna i dagens mera cyniska och stormaktsstyrda värld? Inom Nordenforskningen brukar man kunna skilja Östnorden från Västnorden (gamla svenska riket–gamla danska riket), eller de nya nationerna (Finland, Norge, Island) från de gamla staterna (Danmark, Sverige). Men Danmark och Finland har gemensamt den pragmatism som följer av erfarenheten av att vara utposter och grannländer till stora imperier – som vi till och med startat krig mot och då fått ordentligt på käften. Vi har i Danmark och Finland en pragmatisk utrikespolitisk tradition som ibland gränsar till cynism, som i fallet med begreppet ”finlandisering”. Måhända har Finland och Danmark historiska erfarenheter som gör oss bättre lämpade att navigera det nya samtida landskapet, till skillnad från de mer idealistiska Norge och Sverige: Sverige med sin universalistiska, moralistiska inriktning och Norge med självbilden att alltid ha varit på den rätta sidan i konflikter.
