Vid 1800-talets mitt uppstod i USA en rörelse som ville förändra kvinnors sätt att klä sig. Dräktreformrörelsen startade på den amerikanska östkusten där en grupp borgerliga kvinnorättsaktivister bestämde sig för att skapa kläder som gjorde det möjligt för kvinnor att fritt röra sin kropp. Med rymligare klädesplagg skulle de också kunna undkomma flera av de allvarliga sjukdomstillstånd – bleksot, blodstockning, hjärtsvikt, magsår och leversvullnad – som den tunga och trånga kvinnodräkten ansågs medverka till. Kvinnorättsaktivisternas idéer fick snabbt spridning, och med tiden väcktes reformviljan även på andra håll i världen.^[1] Också borgerliga kvinnor i de skandinaviska länderna engagerade sig i dräktreformrörelsen och tog fram nya klädesplagg. Störst genomslag fick norskan Kristine Dahl (1867–1922) som under några år vid förra sekelskiftet lyckades få tusentals kvinnor i Norge, Sverige och Danmark att klä sig i plagg som hon menade var mer bekväma, praktiska och hälsosamma än tidens släpande underkjolar och öppna kalsonger. Särskilt skarp kritik riktade hon mot korsetten, ett hårt åtsittande livstycke där insydda stålskenor och metallfjädrar såg till att överkroppen formade sig efter plagget när bomullssnörena i ryggen drogs åt.^[2]

Kristine Dahls arbete finns dokumenterat i hennes egen klippbok där hon klistrade in artiklar, reportage och insändare från sin tid som dräktreformator. Mellan februari 1895 och maj 1897 samlade hon ett hundratal texter om sig själv ur norska, svenska och danska dagstidningar och tidskrifter, och tillsammans visar de att hon i sin kamp mot korsetten och andra ohälsosamma klädesplagg kom att betraktas som radikal och progressiv i vissa sammanhang och konservativ och traditionell i andra.^[3] Den här artikeln lyfter fram just kontroverserna runt Kristine Dahls idéer och visar på den balansakt som en dräktreformator vid förra sekelskiftet måste utföra. Av reaktionerna på hennes reformtankar framgår nämligen att dräkten var ett slagfält, för att låna litteraturvetaren Sarah Parkers uttryck, där olika tolkningar och argument ställdes mot varandra i diskussioner som kom att handla om så mycket mer än tyger, färger och snitt.^[4]

Kläderna och sundheten

Kristine Dahl växte upp i Kristiania där hennes föräldrar hade en möbelverkstad. Familjen tillhörde adventistsamfundet, en baptistisk väckelserörelse som lade stor vikt vid hälsa och renlevnad, och som femtonåring sattes Kristine Dahl i adventisternas skola i Schweiz. Där lärde hon känna två amerikanskor som förändrat sitt sätt att klä sig, och inspirerad av dem lade hon bort sin korsett och började använda underkläder som höll kroppsvärmen bättre och var lättare att röra sig ledigt i. När hon senare tog arbete som lärare vid ett flickinstitut i USA fick hon möjlighet att fördjupa sina kunskaper om den amerikanska dräktreformrörelsen och också fundera över hur skandinaviskorna skulle kunna reformera sin klädedräkt.^[5] Kristine Dahls fasta övertygelse var att kvinnor i sin kamp för att bli accepterade som fullvärdiga samhällsmedborgare inte fick glömma bort att göra uppror mot alla fördomar om hur de borde klä sig. För henne var det särskilt viktigt att de befriade sig från korsettens tyranni, och hennes ofta välbesökta föreläsningsturnéer i Skandinavien kom därför att beskrivas som ett korsettkrig där hon som «Korsettets frygtløse Modstander og den fornuftige Klædedragts ivrige Forkjæmper» försökte få kvinnor att resa sig ur sitt slaveri under ett skadligt mode.^[6]

Kristine Dahl presenterade sina idéer för en större publik första gången i februari 1895. Den norska hälsotidskriften Sundhedsbladet publicerade då en artikel där hon utvecklade sina tankar om vad som behövde göras för att kvinnors kläder skulle bli mer hälsosamma. I en kort historisk tillbakablick ondgjorde hon sig över att antikens vackra kroppsideal förfuskades av alla dem som med behagsjukt sinne och korsettens hjälp ville framhäva en yppig byst, en smal midja och breda höfter. Man skulle kunna tro, skrev Kristine Dahl, att en sund och naturlig blyghet borde få varje snörd dam att rodna när det stod klart för henne att korsetten först introducerades hos de gamla grekerna av prostituerade. Men så reagerade inte nutidens kvinnor. De ville vara moderna och bli beundrade. Därför lyssnade de inte heller till läkarnas varningar som sade att korsettens hårda stålskenor, metallfjädrar och bomullssnören skapade ett farligt tryck på de inre organen och även orsakade allvarliga underlivsbesvär.

Resonemangen om korsettens skadlighet hade hörts förut, men Kristine Dahls förslag på hur kvinnors underkläder borde se ut vittnade om kreativitet och nytänkande. I sin artikel lanserade hon idén om ett bröstband, ett slags bysthållare. Sydd av stark, tunn bomullsvävnad och buren närmast kroppen var tanken att bröstbandet på ett bekvämt sätt skulle lyfta upp barmen och hålla den på plats. Midjan måste däremot lämnas bar, så att rörelseförmågan blev så stor som möjligt. Kristine Dahl var medveten om att kvinnor hade vant sig vid att bära stadiga plagg som omslöt hela bålen, men för henne var det viktigt att kvinnor började använda sina mag- och ryggmuskler. Mer stöd än två korslagda band över bröst och skuldror behövdes inte.

Två andra viktiga inslag i Kristine Dahls kollektion var den heltäckande chemiletten och den tudelade underkjolen. Chemiletten kan bäst beskrivas som ett underställ i ull- eller bomullstrikå, tillskuret i ett stycke och med en bred tygklaff baktill som knäpptes upp och veks ned vid toalettbesök. En kvinna bar lämpligen två chemiletter för att hålla sig riktigt varm. Plagg som korta linnesärkar och knälånga linnebyxor med öppen gren, som många kvinnor hade närmast kroppen vid den här tiden, betraktade Kristine Dahl som «helt forkastelige».^[7]

Hennes förslag till en sund och praktisk underkjol var i själva verket en byxkjol med två vida ben. Den gjorde det lättare för kvinnor att röra sig fritt, och om den dessutom syddes fast vid ett livstycke kom kjolens tyngd att vila på skuldrorna och inte höfterna. Tillsammans skulle de här plaggen ge kvinnor bättre förutsättningar att utvecklas till sunda och starka människor som kunde ta tillvara på «den Adgang vi har til Natur, frisk Luft og Friluftsliv».^[8] Till syvende och sist var det en viljesak, och om kvinnor kunde besluta sig för att göra sig av med alla plagg som hämmande andningen och begränsade rörelseförmågan skulle de vara på god väg till ett hälsosammare liv och en vackrare figur.

Intresset för Kristine Dahls reformplagg var stort, och hennes första offentliga föredrag i mars 1895, hållet för Kristiania Kvindelige Handelsstandsforening, följdes av många fler. Hon besökte snart sagt alla större norska städer, och av allt att döma var hennes intensiva reformarbete framgångsrikt. I juli 1895 rapporterades att hon redan hade fått trehundra damer att lägga bort sina korsetter. Tidigt började hon också ge kurser i måttagning och tillskärning för dem som själva ville sy upp hennes reformplagg, och de unga kvinnor i Kristiania som följt hennes exempel och inte längre använde korsett kunde fram på höstkanten 1895 även få undervisning i gymnastik och plastik – förmågan att röra sig behagfullt – så att de på egen hand kunde träna sina muskler och arbeta med sin hållning.^[9] Kristine Dahls verksamhetsområde växte, och på ett halvår hade hon blivit en auktoritet som i dagspressen fick uttala sig om hur norska kvinnor skulle klä sig sunt och leva hälsosamt.

Alla lät sig dock inte övertygas av Kristine Dahls idéer. Rätt omgående gick gynekologen Berendt Vedeler (1836–1909) ut i pressen och riktade skarp kritik mot hennes argumentation. Han ansåg att hon överdrev faran med att bära korsett och att hon grundade sina resonemang i en rad förenklingar eller rentav osanningar. Att korsetten var en vanlig orsak till underlivssjukdomar och att kvinnor som gick snörda fick utstå större smärta vid sina förlossningar var ren lögn. Berendt Vedeler kunde inte påminna sig någon underlivssjukdom som hade med snörning att göra, och påståendet att födslosmärtorna var mindre hos kvinnor som lagt bort korsetten gick inte att vetenskapligt belägga. Vem som helst kunde för övrigt se att också kor plågades svårt vid kalvning, och vad han visste hade de inte för vana att bära korsett.^[10]

I Berendt Vedelers inlägg märktes en tydlig irritation över att Sundhedsbladets redaktör Mathias Sigwardt Greve (1832–1912), direktör för Rigshospitalet i Kristiania, hade försett Kristne Dahl med medicinska argument som inte höll vid en närmare granskning. Kvinnokroppen påverkades inte tillnärmelsevis så mycket av korsetten som Mathias Sigwardt Greve ville göra gällande, och strängt taget var inte tidens korsetter skadligare än Kristine Dahls bröstband eller för den delen något annat livstycke som dräktreformrörelsen rekommenderade. Berendt Vedeler kände sig säker på sin sak:

Jeg tror derfor ikke, at et saa løst siddende Korset, som nu for Tiden bruges, har stort andre Følger end hvilketsomhelst Reformliv, thi dette sidste har jeg da sandelig seet klemme nok saa godt, men nogen skadelig Følge af begge kan jeg ikke se, naar de anlægges, efter at Legemet er udviklet^[11]

Någon månad senare gick Kristine Dahl till motattack. Det förvånande henne att en läkare – en gynekolog till på köpet – var beredd att dra ut till korsettens försvar, och genom att hänvisa till ny amerikansk forskning hoppades hon kunna ta Berendt Vedeler och alla korsettentusiaster ur villfarelsen att kvinnors andningsorgan var konstruerade på ett annat sätt än mäns och att de därför inte påverkades nämnvärt av att stålskenor och metallfjärdrar omslöt deras överkropp. För Kristine Dahl var det oacceptabelt att en ung kvinna tvingades in i ett onaturligt andningsmönster bara för att somliga ansåg att det var vackert med en smal midja: «Hun kan med Korset aldrig faa det rette harmoniske Herredømme over sit Legeme, og derfor ikke den rette Ynde.»^[12]

Berendt Vedelers och Kristine Dahls åsikter om korsetten gick vitt isär, och meningsutbytet mellan dem liknades av skämttidningen Tyrihans vid ett korsettkrig som nog bara kunde sluta på ett sätt. I Olaf Krohns (1863–1933) teckning från hösten 1896 ses en fyllig Kristine Dahl, befriad från sin korsett, bli tillrättavisad av Berendt Vedeler som med överlägsen min står lutad över henne. Bakom sig har han en väldig stödtrupp av kvinnor i korsett som alla marscherar under en fana med texten «Leve dr Vedeler!». Kristine Dahl har bara en vapendragare, och det är Mathias Sigwardt Greve som vildsint stampar på en korsett.^[13]

Kläderna och kvinnligheten

Det var inte bara Berendt Vedeler som vände sig mot förenklingarna i Kristine Dahls argumentation. Även i den norska kvinnorörelsen fanns det personer som ställde sig frågande till hennes sätt att driva opinion. I en intervju med konstnären Christian Krohg (1852–1925) hösten 1895 beklagade sig Kristine Dahl över att Norsk Kvinnesaksforening försökte tiga ihjäl henne. Det hade tagit nästan ett år för Nylænde, föreningens tidskrift, att uppmärksamma hennes arbete, och Kristine Dahl trodde sig veta skälet till det. Saken var den att föreningen ogillade att hennes idéer inte vilade på «Mandfolkehadets Grund».^[14] I det hänseendet ansågs hon inte vara tillräckligt radikal, och därför skrevs det ingenting om henne. Själv tvivlade hon dock på att en kvinnorörelse som ständigt sökte konflikt hade någon framtid för sig. Annat var det i USA där idéerna om kvinnors frigörelse hade sitt ursprung:

Der tager de det nu mere praktiskt, lægger an paa at gjøre Kvinden frisk og arbejdsdygtig og mener, at da vil Stemmeretten komme af sig selv. Derover har de nemlig ikke saa vanskeligt for att indrømme, at de har begaaet Fejl, som her i Landet.^[15]

Kristine Dahls karaktäristik av Norsk Kvinnesaksforening fick inte stå oemotsagd. Någon vecka senare utkom Nylændemed ett nytt nummer i vilket Gina Krog (1847–1916), tidskriftens redaktör, konstaterade att även om Kristine Dahl visste ett och annat om hur man reformerade sina kläder saknade hon uppenbarligen de mest grundläggande kunskaper om kvinnorörelsen. Det kunde man kanske inte lasta henne för, men däremot borde hon vara bättre informerad om dräktreformrörelsens historia. Riktigt så originell i sina reformidéer som Kristine Dahl själv velat få det att framstå i Christian Krohgs intervju var hon nämligen inte. Nylænde tog tillfället i akt att påminna om affärsinnehavaren Johanne Biørn (1859–1942) som kämpat mot korsetten betydligt längre än Kristine Dahl och dessutom vunnit många norskor för en dräktreform med hjälp av de reformliv, hälsosamma livstycken, som hon sålde i sin affär. Det fanns mycket gott att säga om Kristine Dahls reformprogram, men hennes «bitre udfald» var beklämmande och Gina Krog kunde bara hoppas att journalisten på väsentliga punkter missuppfattat det som sagts och «det hele derved faaet en anden farve end den interviewede selv kunde ønske».^[16]

Hade Kristine Dahl blivit missförstådd? Det låter sig inte sägas. Christian Krohg var känd för att ta sig stora friheter när han citerade dem som han porträtterade i sina tidningsreportage, och Kristine Dahl försökte efter inlägget i Nylænde få honom att skriva några förtydligande rader i tidskriften då hon menade att det i intervjun «førekom en hel Del, som jag hverken havde sagt eller som Dame godt kunde falde paa at sige».^[17] Christian Krohg var dock förtjust över att Kristine Dahl gett honom skäl att fastslå manshatet som härskade i Norsk Kvinnesaksforening – «en saadan Anledning maa ikke forsømmes» – och han påpekade spetsigt att Kristine Dahl själv läst igenom och godkänt intervjun innan den gick i tryck och att hon då gjort orden till sina egna om de inte varit det tidigare. Att formuleringarna senare väckte ont blod hos vissa kvinnor ändrade inte det faktum att hon låtit dem stå kvar när hon hade möjlighet att ändra dem.^[18] Christian Krohgs redaktör var ännu vassare i sin replik. Om Kristine Dahl inte ville kännas vid sina uttalanden när de en gång satts på pränt, hade det varit hederligare av henne att inte låta sig intervjuas överhuvudtaget.^[19]

Om nu Kristine Dahls feministiska hållning uppfattades som reaktionär av vissa inom kvinnorörelsen, fanns det andra som ansåg henne vara alltför radikal i sina förslag på hur kvinnor skulle klä sig. Vintern 1896 publicerades flera insändare i Ørebladet som ifrågasatte det praktiska i Kristine Dahls reformplagg. Var det verkligen så lätt att röra sig i en delad underkjol? Och klarade sig kvinnor utan ett stadigt livstycke om överkroppen? På en del punkter påstods Kristine Dahls idéer vara alltför långtgående, och några läsare spådde att framgångarna hos norska kvinnor skulle utebli om hon inte i framtiden var beredd att kompromissa en aning. «Jeg hælder i det hele til den Mening, at den største Feil, en Reform kan have, det er, at den er for radikal», skrev signaturen Frue paa 35 aar och fick medhåll av andra kvinnor som menade att Kristine Dahl gott kunde visa lite större öppenhet för andra reformplagg som kanske hade lättare att bli accepterade.^[20]

Trots kritiken mot Kristine Dahls reformprogram blev hennes plagg, i synnerhet den heltäckande trikåchemiletten, snabbt populära i Norge. Priserna var lågt satta, och det bidrog starkt till plaggens popularitet; under 1895 såldes inte mindre än femtontusen trikåchemiletter.^[21] Hennes reformidéer uppmärksammades nu också i grannländerna, och i mars 1896 begav sig Kristine Dahl först till Köpenhamn och därefter till Stockholm för att hålla föredrag. I den svenska huvudstaden passade hon på att pröva sina tankar på medlemmarna i Dräktreformföreningen, en självständig sektion inom Fredrika-Bremer-förbundet som verkade för att kvinnor skulle klä sig mer bekvämt, praktiskt och hälsosamt. Hon inledde med att tacka för de svenska reformivrarnas insatser. Dräktreformföreningen hade haft den otacksamma uppgiften att vara banbrytande, och dess verksamhet hade varit lyckosam i det att fördomarna mot en dräktreform inte längre var så stora. I Norge hade föreningen fått flera anhängare, och många av de svenska reformplaggen användes av norska kvinnor. Men nu hade utvecklingen i Sverige stannat av, menade Kristine Dahl. Idéerna sinade uppenbarligen, eftersom inga nya modeller togs fram. Själv hade hon gått vidare i reformarbetet, och hon var medveten om att hennes förslag till förändringar av den kvinnliga klädedräkten kunde uppfattas som drastiska. Likafullt måste någonting göras.^[22]

Föredraget väckte stor entusiasm och belönades med livliga applåder. Man kunde inte nog prisa den pigga och nätta norskan som såg så bedårande ut i sin helskurna reformdräkt med puffärmar. Veckotidningen Iduns skribent menade att Kristine Dahl var hänförande där hon stod och talade, och den allmänna meningen var att om ett bröstband, en trikåchemilett och en tudelad underkjol kunde göra kvinnan så vacker fanns det goda skäl att göra sig av med de svenska reformplaggen.^[23] Den estetiska aspekten var för övrigt viktig för Kristine Dahl. Det var med skönhetens argument som hon omvände de korsettbärande kvinnorna. «Jag vinner de unga damerna», berättade hon för Dagens Nyheter, «ej så mycket genom att tala om hur ohelsosam deras nuvarande drägt är, utan genom att öfverbevisa dem om hur ful den i sjelfva verket är.»^[24]

Kläderna och skönheten

Det fanns kritiker som hävdade att Kristine Dahl satte det sköna framför det praktiska i sin reformdräkt; hon anklagades för att fästa alltför stor vikt vid att kläder skulle vara vackra och göra kvinnorna som bar dem tilldragande. Opinionsbildaren Ellen Key (1849–1926) konstaterade i debattboken Kvinnopsykologi och kvinnlig logik: En studie och ett försvar, skriven våren 1896, att många kvinnosakskvinnor blev upprörda när någon som Kristine Dahl hävdade att det var det olikartade, inte det likartade, hos kvinnan som lockade mannen och att det var hennes rätt och plikt att behaga honom. Häri låg skälet till att hon stötte på visst motstånd i den svenska huvudstaden, menade Ellen Key som själv var övertygad om «att kvinnans dräkt visserligen också kan främja hennes mänskliga frigörelse, men i främsta rummet likväl bör afse hennes uppgift som kvinna, till hvilken hör att som kvinna behaga!»^[25]

Skiljelinjen mellan olika feministiska tankegångar i det sena 1800-talets kvinnorörelse – att frigöra kvinnan som människa eller att frigöra henne som kvinna – gjorde sig även gällande i den skandinaviska dräktreformrörelsen.^[26]När vissa ansåg att reformerna framför allt måste resultera i en dräkt som gjorde det möjligt för kvinnorna att likt männen röra sig fritt, menade andra att de under inga villkor fick leda till att dräkten blev okvinnlig och kvinnor fula. Här fanns en motsättning som då och då gjorde sig påmind, och Kristine Dahl tillhörde tveklöst dem som ansåg att alla reformer som inte tilltalade skönhetssinnet var utsiktslösa. Det blev också tydligt när hon året därpå återvände till Stockholm och drogs in i en hetsig strid om kjollängden.

I januari 1897 arrangerades två diskussionsmöten i Stockholm som lockade mer än tusen åhörare och slogs upp stort i pressen. Det var Dräktreformföreningen som hade bestämt sig för att göra något åt de långa släpen på damernas promenadkjolar. Argumenten för en reform var många. De långa kjolarna drog in bakterier i hemmet, blev snabbt utslitna och måste ständigt lagas. De var dessutom svåra att röra sig obehindrat i, och blev de våta nedtill riskerade kvinnor som bar dem att drabbas av förkylning. Av det skälet föreslog föreningen att alla som deltog i mötena skulle verka för att promenadkjolarna kortades så att de slutade en decimeter från marken.^[27]

Kristine Dahl befann sig i Stockholm mitt under den så kallade kjortelstriden för att föreläsa om sina olika reformplagg. Även den här gången prisades hon för sitt smakfulla sätt att klä sig. Under föredraget i Vetenskapsakademiens hörsal bar hon en klänning i empirestil med raka linjer, och Svenska Dagbladets reporter på plats ansåg att hon inte alls motsvarade den bild som man ofta såg framför sig när det talades om en reformdräktskvinna: «Hon har icke det minsta manligt urkraftigt fornnordiskt eller modernt asketiskt hos sig. Hon är qvinlig och mjuk till röst och figur och till sitt leende ansigte.»^[28] Kristine Dahls klänning imponerade, och Social-Demokratens utsände var övertygad om «att hennes på samma gång smärta och symetriska figur» gjorde lika mycket för en ny dräktreform «som det elegant framförda, förnuftiga föredraget».^[29]

Några dagar efter framträdandet fick Dagens Nyheter en kort pratstund med Kristine Dahl. Tidningen ville gärna veta vad hon hade att säga om de kortade promenadkjolarna som varit uppe till diskussion, och svaret överraskade nog en och annan svensk dräktreformator. «Ja», sade hon efter viss tvekan, «om jag skall vara rigtigt upprigtig, så får jag säga, att jag icke tycker det är så rigtigt praktiskt att klippa 10 centimeter af sina kjolar.»^[30]Kristine Dahl tänkte främst på arbetande kvinnor – kontorsfröknar, kassörskor och tjänarinnor – som använde sin promenadklänning som söndagsdräkt och gå-bort-kläder. Var det inte väl hårt att begära att de skulle klippa av kjolarna tio centimeter på sina bästa klänningar? Dessutom var en kort kjol, enligt Kristine Dahl, förkastlig från estetisk synpunkt. Den gav ingen värdighet: «Tänk bara på en liten tjock dam med stora höfter i kort klädning! Det är icke bara fult – det ser löjligt ut.»^[31]

Kristine Dahls åsikter var kontroversiella i vissa kretsar, och reaktionerna uteblev inte. Någon vecka efter intervjun publicerades en insändare i Dagens Nyheter som starkt ifrågasatte rationaliteten i hennes reformtänkande. Det var med stigande förvåning som signaturen – – e. hade läst intervjun och där sett Kristine Dahl beskriva avkortade promenadkjolar som fula och löjliga. Att en dam som sade sig arbeta för en rationell kvinnodräkt kunde göra något sådant var svårt att begripa, ansåg skribenten. Hade hon glömt att förslaget även gällde arbetsdräkten? Skulle verkligen kontorsfröknar och butiksbiträden behöva gå runt med smutsiga och våta kjolkanter bara för att det var vackrare med en lång kjol?^[32]

Dagen därpå stod en annan kritisk insändare att läsa i Stockholms Dagblad. Den var skriven av en reformivrare som kunde konstatera att det fanns stora likheter mellan Kristine Dahls, Dräktreformföreningens och den världsomspännande dräktreformrörelsens strävanden. Alla hade de förklarat krig mot den hårda korsetten, de tunga kjolarna och de ojämnt fördelade klädesplaggen som gjorde somliga kroppsdelar för varma och andra för kalla. Så långt var de ense. Men när det kom till tillämpningen fanns det skillnader. Somliga satte det bekväma och det praktiska först när de skapade sina reformmodeller, andra lät det vackra vara avgörande.

Till de senare ville debattören räkna Kristine Dahl. Det var förvisso inte fel att utforma klädedräkten så att en kvinna som bar den blev «fin», men om det gjordes på bekostnad av andra, långt viktigare krav måste det fördömas. Och så var fallet med flera av Kristine Dahls plagg. I hennes uppsättning saknades ett livstycke av ylle, bomull eller trikå som höll kvinnan varm om de känsliga lungspetsarna. Hennes tudelade underkjol var mycket vacker men kall och opraktisk att gå i. Klänningen, skuren i ett enda stycke, var tjusig om den gick ned till golvet, men den passade huvudsakligen för överklassdamer. För arbetande kvinnor lämpade den sig inte alls, enligt insändaren.^[33]

Kristine Dahl var inte sen att gå i svaromål. I en replik i Dagens Nyheter förklarade hon att hennes avsikt alls inte varit att motarbeta en reform av kjollängden. Vem ville få sin klänning nedsmutsad? Inte hon. Men reformen gällde ju inte alla dräkter, endast promenadkjolar, och då måste kvinnorna likväl hålla upp sina släpande klänningar. Nej, då var det bättre att hissa upp sin kjol. Kristine Dahl hade själv sett en dräkt med insydd hissanordning, och den var i hennes ögon mycket praktisk utan att vara ful. Men för henne var frågan om korta promenadkjolar ingen stor sak. Modet såg nämligen ut att lösa det problemet alldeles utmärkt på egen hand. Både i Frankrike och Storbritannien hade modemedvetna damer kapat, inte tio, utan hela femton centimeter av promenadkjolarna, menade Kristine Dahl, och det var nog bara en tidsfråga innan Stockholmskvinnorna skulle göra detsamma. Den här gången såg modet självt ut att gå tillrätta med problemet.^[34]

Kristine Dahl försvarade sig utan att ta till brösttoner, men sanningen var den att hon blivit djupt sårad av kritiken. Dagen före hade hon meddelat Dräktreformföreningens styrelse att hon på grund av de synnerligen skarpa uttalandena i Stockholmspressen inte tänkte hålla några fler föredrag i Sverige. Det fick styrelsen att reagera, och vid nästa styrelsemöte avfattades en skrivelse där ledamöterna gav Kristine Dahl sitt fulla stöd. Dokumentet publicerades i de stora svenska dagstidningarna ett par dagar senare och framhöll att dräktreformrörelsens vänner borde vara Kristine Dahl tacksamma för alla goda råd och idéer som hon bidragit med. Att det fanns vissa skillnader mellan Dräktreformföreningens modeller och hennes var av helt underordnad betydelse och utgjorde inget som helst hinder för samarbete; kanske var det till och med en fördel att det fanns olika modeller att välja mellan. Styrelsen uttalade avslutningsvis «sitt erkännande af fröken Dahls mångåriga, oegennyttiga och oförtröttade arbete mot fördomar och modetyranni» och hoppades att även fortsättningsvis kunna påräkna hennes medverkan i strävan mot det gemensamma målet: en sund och praktisk klädedräkt för nutidskvinnan.^[35]

Stärkt av det uttalade stödet från Dräktreformföreningens styrelse hade Kristine Dahl dragit vidare mot Köpenhamn, och där hälsades hennes idéer med entusiasm. Koncertpalæets lilla sal var fullsatt när hon gick upp på podiet i mitten av mars 1897; biljetterna vid entrén hade gått åt så snabbt att flera hundra danskor tvingades vända i dörren. Föredraget beskrevs i danska dagstidningar som tydligt och underhållande, kvickt och livligt, och det ska ha belönats med långa applåder och starka bifallsyttringar från publiken.^[36]

Någon vecka senare talade hon på nytt, denna gång om kvinnokroppens beklädnad i en sammankomst dit endast kvinnor hade tillträde, och det mötet följdes några dagar senare av ytterligare ett för dem som inte fått plats vid det första. Vid dessa båda tillfällen förevisade hon också de olika underklädesplagg som hon utvecklat och sökt norskt patent för och som såldes i Köpenhamn av det ansedda varuhuset Magasin du Nord.^[37] Kristine Dahl gav sig sedan ut på turné i den danska landsorten och gjorde även ett kortare besök i Berlin innan hon återvände hem till Norge.^[38]

Ryktena om Kristine Dahls framgångar på dansk mark nådde snart Stockholm. Där trodde man sig veta att damernas sommarklänningar skulle komma att utformas efter hennes modell: löst sittande med högt skuren midja. Några korta promenadkjolar var det dock inte tal om, försäkrade Leonard Ljunglund (1867–1946), känd som signaturen Léon, i Svenska Dagbladet: «Ah, bah! – dem har fröken Dahl utdömt och de äro ju bara en partiell reform! Inga halfmesyrer! Lefve fröken Dahls chemiletter och långa löst sittande klädningar!»^[39] Vid det laget började också Dräktreformföreningen inse att man lidit nederlag i sin kjortelstrid. På gatorna syntes inga kortade promenadkjolar.

Reformivrarens balansakt

Trots kontroverserna runt Kristine Dahl trodde nog många att hon var den som skulle föra dräktreformrörelsen in i det nya seklet. På bara några år hade hon lyckats vinna en stor skara trogna anhängare i alla de tre skandinaviska länderna, och hennes löst sittande reformplagg framhölls inte sällan som ett gott exempel på att det gick alldeles utmärkt att förena det hälsosamma med det vackra i en dräkt som kunde bäras av alla skandinaviskor. Men Kristine Dahls tid som dräktreformator blev kort. I augusti 1897 gifte hon sig och slutade därefter att resa runt och förevisa sin kollektion. De tidigare så starka banden mellan dräktreformivrare i Norge, Sverige och Danmark lossnade sakta, och i sann nationalromantisk anda vändes nu blickarna mot klädesplagg som inte bara var bekväma och lätta att röra sig i utan också fick kvinnan som bar dem att känna sig stolt över att vara norsk, svensk eller dansk. Några år in på 1900-talet stod det klart att rationella kläder hade blivit liktydigt med nationella kläder.^[40]

Under den korta tid som Kristine Dahl reste runt och höll fördrag i Skandinavien väckte hon entusiasm hos vissa borgerliga kvinnor och skepsis hos andra. Få verkar dock ha varit oberörda av hennes budskap. Och det är kanske inte så förvånande. Diskussionerna om korsetter och promenadkjolar visar att ett klädesplagg kunde röra upp starka känslor och ställa frågor om kvinnligt självbestämmande, socialt ansvar och borgerlig anständighet på sin spets. Motståndet mot en del av Kristine Dahls reformförslag påminde henne och andra förgrundsgestalter i dräktreformrörelsen om att träda försiktigt fram. Modeslaveriet i de skandinaviska länderna måste bekämpas med förstånd, och det var nödvändigt att alternativen till tidens trånga, tunga och släpande klädesplagg visade kvinnor ett nytt sätt att klä sig utan att för den skull avvika alltför mycket från modejournalernas teckningar. För Kristine Dahl och hennes anhängare var valet av kläder en balansakt. Deras dräkter måste vara bekväma, praktiska och hälsosamma på rätt sätt: enkla men inte tarvliga, mjuka men inte sladdriga, vackra men inte flärdfulla, smickrande men inte koketta, originella men inte spektakulära.

Kristine Dahl menade att det var viktigt att varje reform genomfördes så att den kvinnliga klädedräkten behöll sin prägel av grace, behag och elegans. Tydligt är att dräktreformrörelsen endast fick gehör för sina reformer när de ansågs vara förenliga med sann kvinnlighet. Plagg som bröt mot uppfattningen om hur en verklig kvinna klädde sig blev lätt politiskt laddade och tolkades då som ett uppror mot en naturlig ordning mellan kvinna och man och som ett ifrågasättande av en tydlig åtskillnad mellan det kvinnliga och det manliga. Kristine Dahl må ha utpekats som radikal i sina förslag, men hennes utgångspunkt var inte revolutionärens. Hon var fullt medveten om att hennes plagg behövde utformas och bäras på ett kvinnligt sätt för att de skulle ha en chans att vinna de stora skarornas gillande; det krävdes att en löst sittande klänning – med bröstband, chemilett och delad underkjol därunder – åtföljdes av tydliga signaler i dräkten som visade att den trots allt anslöt till en konventionell, borgerlig kvinnlighet.